Den gamla trädgårdens avstannade atmosfär känns av redan vid porten. Det är så tyst. Och grönskande.
Trädgård... Egentligen känns benämningen vilseledande: det här är ju en skog.
Dunkla skuggor får en att sjunka i egna tankar.
Trädgårdsmästare Esa Kallio
Björkar, lönnar och hasselbuskar välkomnar oss. Så här i slutet av sommaren har de lummiga tryarna hunnit växa sig till brösthöjd, medan ormbunkarna väver en tät matta kring fotknölarna.
Barrträden, som sträcker sig högt mot himlen, silar sparsamt med dagsljus genom barren och innesluter vandraren i sitt mjuka dunkel.
Det här är ändå ingen vanlig skog, det finns många träd vi inte känner igen i första taget. Vi får gå ner på huk och läsa på skylten: manchurisk valnöt, kanadatuja.
Kunde det här ändå vara en skogig park? Vi följer gångarna och ser en parkbänk som lockar till sig för en paus. Här finns tid att tänka.
Det latinska ordet arboretum betyder plantering av träd och buskar. Att skapa olika försöksodlingar och arboreta blev en populär hobby på 1800-talet speciellt bland godsägare.
Ett sådant ville jordbrukaren Hugo Hörtsänä grunda på sin familjs marker här i byn Onnistaipale i Orivesi i början på 1900-talet.
I ett nummer av tidskriften Kotiliesi från 1928 förundras skribenten över ymniga blomplanteringar, och arboretumet kallas för ”bondens mirakelträdgård”.
Under 1920-30-talen levde parken i Hörtsänä sina glansdagar och samlade också på sig viss nationell renommé.
I ett nummer av magasinet Kotiliesi från 1928 förundrades skribenten över ymniga blomplanteringar, och arboretumet kallades för "bondens mirakelträdgård". Vilka arter som överlever skulle man få veta om hundra år, funderade Hugo Hörtsänä i intervjun.
Men så hände något som ändrade på allt.
Nu har nästan hundra år gått.
Det gick välan 27 somrar och så hittade jag mig själv här
Mitt i djungeln skymtade en röd trädgårdsmästarstuga
– Den här spaden har jag fått svetsa ihop redan en gång. Samma sak med den där grepen. Och järnspettet där hade jag sönder när jag kämpade med den där obelisken, fnyser Esa Kallio.
Arboretumets trädgårdsmästare har robusta verkyg. Det finns mycket jobb att göra, och det är hårt arbete.
En somrig vardag som den här är Kallio en av få man råkar på i skogsparken. Han har varit anställd som trädgårdsmästare i Hörtsänä under somrarna sedan år 2015.
Kallio besökte Hörtsänä för första gången i slutet av 1980-talet på en sommarutfärd för hobbybotaniker. Genom det beskogade buskaget kunde han urskilja en skymt av en röd trädgårdsmästarstuga, och började fundera på vad denna djungel riktigt dolde.
Kallio bodde ändå länge i Nyland och sysslade med helt andra saker.
– Det gick välan 27 somrar och så hittade jag mig själv här.
– Jag minns min första arbetsdag när jag för tre somrar sedan kom hit och en duvhök jagade en duva där uppe på festfältet. Jag tyckte det var jättehäftigt, för duvhöken gillar gammal skog och den hade tagit till sig det här som jaktmark.
Perenner ur snårskog med röjkniv och motorsåg
När Esa Kallio inledde sitt arbete såg arboretumet rätt annorlunda ut.
– Jag överdriver inte när jag säger att jag fick gå sidledes, fast jag är ganska smal.
Machete hade inte varit en överdrift för att ta sig genom det täta snåret. Mer än tio meter höga lönnar växte på gångarna.
Den första sommaren röjde Kallio den igenvuxna trädgården med lövskära och motorsåg. I flera dagar svedjebrände han skog.
Den andra sommaren var gångarna brukbara igen, vilket underlättar vandringen genom arboretumet. Före det fick man gå längs smala stigar.
Under den tredje sommaren, 2017, har det varit den steniga perennterassens tur att få sig ett ansiktslyft.
Ännu i början av sommaren var sluttningen överlupen av täta snår, brännässlor och kirskål. Två syrener som slagit rot där grävde Kallio också upp.
– Rotklimparna vägde säkert 50 kilo var. Man fick bända rätt mycket där.
Och det trasiga järnspettet, det böjde sig för de stenobelisker som Hugo Hörtsänä i tiden forslat hit. Kallio stretade med dem men spettet gav vika.
I början kunde en stor grupp människor arbeta för mat och husrum i arboretumet under ledning av en heltidsanställd trädgårdsmästare.
Sedan dess har både tiden och förhållandena för arbetare förändrats. Kallio jobbar i huvudsak för sig själv. En flicka som är släkting till aboretumets nuvarande ägare, Juhani Hörtsänä, hjälpte till med att bända stenar.
Med tanke på arter är det många ställen som kört förbi Hörtsänä... Men de har inte den här historien eller den här speciella stämningen.
Naturen tar över: gångarna växer igen
Efter en lovande start blev arboretumet plötsligt utan vård.
Det är omöjligt att avgöra hur många växtarter det fanns i Hörtsänä före krigen. Enligt en del källor hittades till och med 1500 olika växt-, busk- och trädarter här, men förmodligen växlade antalet årligen. Hur som helst var mångfalden övertygande.
I blomsterträdgården växte ett enormt antal olika perenner. Det kunde finnas upp till 150 olika sorters liljor; nu finns bara några av dem kvar.
Under årtiondenas lopp tog naturen över: gångarna växte igen och aggressiva arter kvävde livsrummet för de känsligare sorterna.
På 1900-talet var det tre arboreta i Finland som var på allas läppar: Arboretum Mustila i Elimäki, Tammisto arboretum i Karislojo och Hörtsänä.
Mustila blev snart i särklass det mest framstående arboretumet med sin omfattande verksamhet, och har sedermera fått en inoficiell status som nationalarboretum.
Så småningom har intresset för att grunda olika arboreta runt om i landet ökat, och i Finland finns det minst hundra. Förutom de välkända parkerna är det många privatpersoner som grundat egna arboreta på sina marker.
– Med tanke på arter är det många ställen som kört förbi Hörtsänä, funderar Esa Kallio, men de har inte den här historien eller den här speciella stämningen.
– Här finns dunkla skuggor som får en att försjunka i egna tankar.
I juni sjunger härmsångaren. På hösten är det tranornas vemodiga läten...
Kallio blir entusiastisk över sina arbetsförhållanden.
– I juni sjunger härmsångaren, en av de vackraste sångfåglarna i Finland. Och på hösten är det tranornas vemodiga läten när de flyger över arboretumet...
– Här bor också en grävlingsfamilj. De har tagit över den gamla potatiskällaren där på skogssidan. Grävlingen är rätt jobbig, men den hör hemma här.
Många fåglar och däggdjur trivs i Hörtsänä. Men övriga besökare har varit få till antalet under de senaste åren. Sakta men säkert har parken försjunkit i glömska för den stora publiken.
Ett besök här får mer djup när man vet lite grann om parkens hundraåriga historia.
I hans samlingar finns exemplar som saknas till och med i Helsingfors botaniska trädgård.
De karga förhållandena i norr eggade den självlärde trädgårdsmästarens experimentlusta
I början av 1900-talet var Onnistaipale en av Orivesi största byar, och Hörtsänä gård som grundats på 1500-talet hade redan länge varit ett av socknens viktigaste gods.
Den anrika rusthållet övergick i den unge Hugå Hörtsänäs ägo år 1906.
Jordbrukaren Hugo Hörtsänä var en prominent person i sina hemtrakter och som kulturpåverkare följde han noggrant sin tid. Han var intresserad av allmogekultur och samlade på artefakter och folkloristik.
När Orivesi hembygdsmuseum skulle grundas var Hörtsänä naturligtvis aktiv i frågan och fungerade som ordförande för museiföreningen. Senare har material han samlat in överlämnats till hembygdsmuseets samlingar, samt till Finska litteratursällskapets arkiv.
Husbonden på Hörtsänä gård förverkligade sin konstnärliga sida genom att designa och knyta tiotals ryor som besökare beundrade på hemgårdens väggar.
Redan som ung intresserade sig Hugo Hörtsänä för växter och naturskydd och var med om att grunda Finska naturskyddsförbundet. Han gick lantbrukarskolan, men var självlärd trädgårdsmästare.
Hugo Hörtsänä var fascinerad av botanik, och därför inledde han testodlingar på den mark där arboretumet nu står. Arboretumet anses vara grundat år 1909.
Början av 1900-talet var dendrologins guldålder. Hörtsänä hyste ett speciellt intresse för olika trädarter, han odlade fruktträd och planterade prydnadsbuskar och perenner.
Den blida lövskogens välskyddade sydsluttning var god grogrund för växterna: Tidigare hade det varit en kohage.
Växtexperimenten kom sig av lusten att reda ut hurdana arter som skulle trivas i de karga förhållandena i norr.
Delvis var det så att botanikivern låg i tiden, och de finländska hobbybotanikerna samarbetade och bytte växter sinsemellan.
Hugo Hörtsänä brevväxlade med Axel Fredrik Tigerstedt, som några år tidigare hade grundat Arboretum Mustila, samt med det lite äldre Tammisto arboretums grundare Gustaf Komppa. En annan viktig bekantskap var A.O.Kairamo som var både senator och botanikprofessorn och dessutom ägare till Ellilä gård - och farfar till Nokiachefen Kari Kairamo.
Flera plantor i Hörtsänä kom från Mustila, men postpaket med växter anlände från betydligt mer avlägsna platser runt omkring hela världen. I Hörtsänä arboretum fanns en ansenlig mängd olika barrträd som skickades till Finland med båt från den tyska Herman A. Hesses plantträdgård. Pichtagranen och flera av de nu så ståtliga barrträden planterades i början av 1930-talet.
Ryktet om mirakelträdgården sprider sig land och rike runt
"I hans samlingar finns exemplar som saknas till och med i Helsingfors botaniska trädgård", visste Helsingin Sanomat berätta år 1946.
Under 1920-talet började Hugo Hörtsänäs provträdgård få nationellt anseende. Det kom besökare från när och fjärran, till och med från utlandet, och "mirakelträdgården" och "fantasiparken" nämndes ofta i tidningar och tidskrifter.
Ivern nådde sin kulmen under 1920–30-talen: Den enorma variationen av olika perenner orsakade speciellt mycket förtjusning.
Sylvi Laaksovirta, föreståndarinna för Orivesi folkhögskola, blev även hon hänförd av de imponerande blomsterplanteringarna, och beskrev sitt besök i arboretumet i tidskriften Kotilieden joulu år 1928:
"...en närapå förbländande syn var färgprakten på båda sidor av vägen... I mitten av arkaden fick man stanna upp för en längre stund: hundratals olika pioner, den ena mer frodig än den andra, öppnade upp sina blomster i all sin färgprakt."
Ett flertal tidningartiklar förvånades över den självlärda husbondens omständliga kunskaper om de otaliga växtarterna i parken.
Orivesiborna tyckte om att berätta en lustig historia om Hugo Hörtsänä, som hade ett kvickt svar till någon som beundrade hans goda minne: "Nog minns du väl också namnet på dina barn". Den repliken sammanfattar hur mycket arboretumet betydde för sin ägare.
Vad förundrade en mest, växtarternas mångsidighet eller ägarens otroliga minne, han förevisade oss nämligen alla dessa cirka 1500 växter både med latinska och finska namn, ifall de alla ens hade namn på finska...
”I Hörtsänä mirakelträdgård i Orivesi”, tidskriften Retkeilijä från år 1942
Och när man frågar hur många olika arter det finns allt som allt, får man till sin förvåning höra en respektabel siffra som svar: Tusen. Inte exakt, men på ett ungefär. Husbonden själv vet inte heller precis hur många de är då en del dör och andra kommer till. Den kalla vintern i Norden har livet av många växter med ursprung i betydligt varmare länder.
”Den finska bondens mirakelträdgård”, Kotilieden Joulu år 1928
Arboretumet sjunker i glömska
Hugo Hörtsänä började åldras och gjorde förberedelser för framtiden. Hans son skulle ta över, det var planen. Sonen gick en trädgårdsutbildning och allt var bäddat för övergången.
I det skedet var 1930-talet nästan till ända.
Kriget kom och ändrade på händelseförloppet i Orivesi så väl som i resten av världen.
Den ende sonen stupade i slutet av fortsättningskriget. Sorgen bröt ner fadern. Intresset för arboretumet slocknade.
Hugo Hörtsänä dog år 1954.
Släkten skakades av en till motgång när godsets huvudbyggnad förstördes i en brand vintern 1973. Hugo Hörtsänäs arkiv gick upp i rök.
Vad hade arboretumets framtid kunnat vara om historien tagit en annan vändning?
Nu skrevs historien så att sedan 1950-talet har arboretumet blivit lämnat åt sitt öde. Länge verkade det också som att det ödet var beseglat.
Då och då skedde något, som på 1970-talet när forststudenterna vid Helsingfors universitet kartlade floran och gjorde namnskyltar, eller år 1992 när parken utnämndes till naturskyddsområde.
I början av det nya årtusendet röjdes den mörklagda, igenvuxna parken på flera hundra kubik inhemska träd. Gran, rönn, sälg och björk fick ge vika, vilket var en räddning för flera av de mer sällsynta trädslagen.
Arboretumet har alltid haft sina vänner, och under årens lopp har flera insatser gjorts på talkokrafter.
Vården var ändå alltjämt slumpmässig. Arboretumet fick frodas fritt. Tack vare den gynnsamma odlingsmarken tätnade skogen i snabb takt.
Jag har alltid gillat att röja förvildade herrgårdsparker, man ser resultatet av sitt arbete.
Den förvildade parkens fängslande mystik
– Jag har alltid gillat att röja förvildade herrgårdsparker, man ser resultatet av sitt arbete, funderar Esa Kallio.
– Moderna parker är såna där gröna öknar. Här kan du vara för dig själv, med dina egna tankar.
Kallio är både hortonom och dendrolog, det vill säga trädspecialist. Våren 2015 behövde han ett nytt jobb. Då kom han på det: Det förvildade arboretumet i Hörtsänä!
Tidpunkten var gynnsam, och tillsammans med de nuvarande ägarna Juhani och Anne-Maria Hörtsänä hittade de en gemensam melodi för upprustningen.
Meningen är inte att återbörda Hörtsänä till sitt ursprungliga tillstånd, och det är inte heller längre möjligt: Träden har vuxit sig så höga att de fäller sina skuggor över perennvallen. Planteringarna skulle inte trivas där längre. Liljeprakten är ett minne blott.
Grundarens experimentlusta inspirerar även den nuvarande trädgårdsmästaren. Och precis som Hugo Hörtsänä är också Esa Kallio en riktig vandrande databas för både fåglar som skådas i parken, vildblommor och Orivesi historia.
Folktraditioner intresserar Kallio, som också arbetar som guide i hembygdsmuseet. Han medger sig vara själsfrände med Hugo Hörtsänä, åtminstone delvis.
– På sätt och vis gör jag det här för Hugo.
Är det här då Kallios drömjobb? Svaret dröjer, och kommer kryddat med ett snett leende.
– Jag säger det direkt, det här är hårt fysiskt slit.
Arboretumets skötare hinner inte med några mysstunder i den mystiska atmosfären. Den gåtfulla stämningen är för parkbesökarna att njuta av.
Ett sorl av röster bland träden
Augustidagen är kylig, fukten från skogen känns av på huden. En hackspetts ihärdiga knackande bryter tystnaden.
Vi är ensamma i parken. Esa Kallio räknar med i medeltal tre besökare per dag, och tio personer på en dag innebär trängsel.
Ett sorl av röster bland träden väcker vår nyfikenhet. Italienska! En turistgrupp på tio personer kommer mot oss.
Svårt att säga vem som är mest förvånad: vi som redan vant oss vid lugnet i parken, eller resenärerna som råkar på ett tv-filmteam mitt i skogen.
Det är som att hitta sig själv i en helt annan verklighet...
"Den här magiska platsens historia förtjänar att bli berättad!"
Italienarna är på aktivitetssemester i Finland. De höll precis på att bekanta sig med tillredningen av flamstekt lax i en närbelägen kåta när guiden råkade nämna den märkliga parken.
Besöket i arboretumet hörde alltså inte till ursprungsplanen, men väckte genast resenärernas intresse. De prisar Hörtsänä i kapp:
– Det här stället har karaktär! Det stimulerar fantasin, säger Miriana Riva från Milano. Det är som att hitta sig själv i en helt annan verklighet, fortsätter hon.
Italienarna intygar att arboretumet intresserar också den internationella resenären.
– Absolut! Det här stället är magiskt, lovordar en annan milanobo, Gabriella Ventura.
– Vi hade aldrig kunnat vänta oss att vi skulle hitta en så här speciell plats mitt på den vackra landsbygden - med en sådan här historia dessutom, säger Giusi Criscione från Rom. Den här historien förtjänar verkligen att bli återberättad.
Lite avsides lyssnar Kallio och småler nöjt. Italienarna vill ha den magiska skogens trädgårdsmästare med på gruppbilden.
På rad går italienarna tillbaka till hembygdsföreningens kåta. Den flamstekta laxen väntar, likaså lägereldskaffet.
Det redan så bekanta lugnet sänker sig över arboretumet. Esa Kallio tar tag i sin spade och gräver en grop för en tigerliljeplanta. Han hinner knoga på ett tag till innan arbetsdagen är slut.
När perennterassen blir klar kommer den att täcka samma slänt där Hugo Hörtsänä hade sin mest centrala blomplantering.
På hundra år har det hänt mycket sådant som arboretumets grundare inte hade kunnat förutspå.
Nu fortsätter hans arbete. Och Hörtsänä arboretum får åter sin blomsterträdgård.
Översättning: Eva Pursiainen
Hörtsänä arboretum är ett otroligt ställe, som fallit i glömska för världen - nu efter åratal av arbete kunde man dokumentera det här för eftervärlden, sånt här görs inte längre!
Publiktips till Egenland
Skribenten besökte arboretumet i augusti 2017 i samband med inspelningarna av programmet Egenland för Yle Teema & Fem.
Tack för bakgrundsinformation och hjälp till Esa Kallio, Juhani och Anne-Maria Hörtsänä, Sinikka Linkopuu, Elina Linkopuu och Kalle Ouni.
Källor:
Sylvi Laaksovirta, Suomalaisen talonpojan ihmetarha, Kotilieden Joulu 1928
Eino Jutikkala, Gabriel Nikander (red). Suomen kartanot ja suurtilat. Helsinki: Kivi, 1941
K. Aintila. Hörtsänän ihmetarhassa Orivedellä, Retkeilijä,1942
Esko Pälä, Pentti Takala. "Hörtsänän dendrologisen puutarhan ulkolaiset havupuulajit". Laudaturarbete i skogsvårdsvetenskap. Helsingfors universitet, 1956
Terho Valanne. Åbo universitets besök i Hörtsänä 4.9.1990, kopia
Aune Koponen: Hörtsänän arboretum. Teoksessa Henry Väre, Aune Koponen, Leena Hämet-Ahti, Max. Hagman, Juha Raisio (red). Puiden jäljillä. 400 vuotta dendrologian historiaa. Dendrologian seura, 2008
Tuula Muranen.Rossin arboretum – hoito- ja kehityssuunnitelma, Lärdomsprov för programmet i landskapsplanering, Tavastland yrkeshögskola, 2016
Satu Tegel. Modernit kasvit. Vakiosuosikkeja ja muotioikkuja. Teoksessa Jyrki Sinkkilä, Julia Donner, Meri Mannerla-Magnusson (red). Unelma paremmasta maailmasta. Moderni puutarha ja maisema Suomessa 1900–1970. Aalto-yliopisto, 2016
Helsingin Sanomats arkiv
Ändring 5.4.2018: Böjningsformen ”arboretet” till ”arboretumet”