Vi skötte våra jobb och utgifter så att vi inte skulle hamna att ta till andra vägar för att ha råd med våra lyckorus, skriver en läsare.
Jag kommer från en vanlig finlandssvensk familj. Vi har alltid varit en mycket pratglad och kärleksfull familj, kramar ofta varandra och säger att vi älskar varandra.
Min uppväxt var stabil, trygg och jag saknade aldrig något. Skoltiden var i vågor, hade aldrig problem men kanske sociala svårigheter just då och väldigt dåligt självförtroende.
I skolan minns jag att vi pratade om droger, men så väluppfostrad som jag då var så viftade jag bara bort ämnet och kallade folk knäppa för att de använde sådana saker.
Jag började på yrkesskola där jag träffade en kille som blev min pojkvän. Sex månader senare introducerade han mig för cannabis.
Jag har aldrig varit rädd för att pröva nya saker och har alltid haft den åsikten att "man vet aldrig vad det ger förrän man har varit där själv".
Åren gick och cannabis blev kvar i bakgrunden, som social underhållning och "medicin" mot uppvarvningen och måendet. Med åren kom också bekymmer och det psykiska måendet svajade.
Jag började dricka och hamnade i gäng där andra substanser fanns.
Ecstasy, MdMa, Amfetamin, LSD m.m. våra liv gick ut på att testa våra gränser och för att slippa tänka på alla bekymmer och alla de höga förväntningarna som samhället hade på oss.
Trots våra bruk så skötte vi våra jobb och utgifter så att vi inte skulle hamna att ta till andra vägar för att ha råd med våra lyckorus. Men till slut kom smällen.
Våra kroppar orkade inte med de kemiska ämnen längre, vårt psykiska mående blev bara sämre och till sist hade man inget positivt i sig.
Vi hamnade i en kris där våra nära och kära blev inblandade och där tog vårt partyliv slut, minns inte än varför men ingen orkade eller ville vara den person man då var.
Alla de kemiska drogerna slutade vi ta, rökte bara cannabis för att inte hamna i någon sorts psykos och för att orka ta sig ur beroendet av de andra drogerna.
I dagens läge är jag totalt fri från alla kemiska substanser, vill inte röra dem eller höra talas om dem. I 12 veckor låg jag och skakade, frös, grät och önskade att allt skulle vara över. Idag är jag glad att jag lever.
Jag vet vad droger är, vad de ger och vilken sagolik illusion man lägger upp när man är hög på livet.
Av alla de droger jag tagit har Cannabis varit den enda saken jag blivit fast för och fått min anmärkning för.
En anmärkning som sitter i länge och försämrar framtiden både för jobb och familjeplanering.
Jag har inget emot Cannabis/Hampa som den också kallas. Örten är naturlig, används mot smärta och psykiskt illamående och ändå är den olaglig och skapar mycket problem för människor som bara vill må bra.
Staten fortsätter att ställa till det både för sig själva och folket genom att vara blinda och trångsynta. Världen ändras, och det gör vi också.