Har som mamma levt med en son som började använda droger i 14-årsålder på grund av att han mobbades mycket och skadades flera gånger i skolan.
Skolan kunde ingen inte hantera det förutom hans klasslärare som såg vad som pågick under varje lektion. Hon fick ingen hjälp av den övriga skolpersonalen men hon berättade allt för oss.
Till sist fick vi tag i en polis som hjälpte oss med hur vi skulle gå vidare. När sonen skulle göra brottsanmälan så sa den polisen, som tog emot anmälan, att sonen får det bara värre om han lämnar in en anmälan så polisen tyckte att han inte skulle göra det. Sonen trodde på vad polisen sa.
Detta, plus att sonen hade problem med att vara där, det var mycket folk och han förstår inte när någon ljuger, utan att han trodde att alla ville hjälpa honom. Det var också så hans kompisar drog med honom i träsket.
Det började med att det var en person i en park som hade kommit fram till sonen och hans kompisar och gett dem några tabletter som skulle göra att han skulle börja känna sig mera fri. Tabletterna var så starka att en kompis till honom ringde och sa att han hade somnat i parken. Vi åkte dit och förde honom till sjukhuset där de avgiftade honom under natten.
Efter det märkte vi ingenting förrän han började hota oss för att få mera pengar, vilket resulterade i att vi tog kontakt med barnskyddet och han blev tvångsomhändertagen en månad. Han blev placerad på fel plats. Då kom han i kontakt med de som hade drogat längre och använt starkare droger. Dessutom smugglades det in droger dit utan att personalen visste om det. Efter en månad så sa vi till barnskyddet att vi tar hem sonen. Det var det lugnt en tid tills han igen kom i fel gäng.
Föräldrar har svårt att märka av att barnen drogar så länge de röker cannabis och är borta flera timmar efteråt. Ett tecken är att om de börjar använda mera pengar och om kläderna börjar lukta annorlunda.
Sedan fortsatte han igen. Vi grälade mycket med barnskyddet som tyckte att vi var onödigt stränga, men vi såg ju hur det blev värre om vi inte hade sträng kontroll. Till sist blev vi så arga på barnskyddet och sa att snart är han 18 och då är det mycket svårare att göra något åt saken.
Vi hittade ett vårdhem för ungdomar som vi kunde tänka oss att sända honom till och där var han ett halvt år tills han blev 18 år.
När han var där sa han till vårdarna att om han inte skulle ha kommit dit, då skulle han inte levt längre.
Men när han kom hem tillbaka så tog det inte länge förrän de gamla kompisarna började springa efter honom och fråga om han har berättat för polisen om dem då han inte ville ha kontakt. Han klarade inte att stå emot pressen.
Det tog inte länge förrän han blev drogad och misshandlad så svårt att han nästan inte kunde prata. Han ringde och bad att jag skulle hämta honom men han var så rädd att jag fick inte föra honom till sjukhuset.
När han kom hem ringde vi i smyg efter ambulansen. Han blev medvetslös innan ambulansen kom, då dom tog tester på honom på sjukhuset och konstaterade att han hade spår av många olika droger. De satte honom i dropp och ännu följande morgon kunde han nästan inte ännu stå på sina ben.
Läkaren, som gick rond sa att han måste stanna en dag till på sjukhuset. Då vände han sig till han en annan läkare och bad att han skulle få åka hem. Hon gav lov så han ringde och bad mig komma dit med kläderna.
Jag blev arg och tog kontakt med läkaren och sade att om hon inte sätter in honom på tvångsvård så kommer hon att bli polisanmäld. Det ledde till att han blev 5 dagar på tvångsvård på en krisavdelning. Det gjorde sonen gott för han fick upp ögonen att dit vill han inte flera gånger och efter det så började han själv vilja ha vård.
När han sedan hade kommit så långt att han följande morgon skulle åka på vård så fick en kompis honom att komma över natten. Kompisen övertala sonen att inte åka. Det dröjde ytterligare några dagar innan han åkte för vård, trots att han egentligen ville det. Han var rädd för att göra kompisen lessen.
Den först tiden på vård fick han panik och lämnade vården. Efter någon månad åkte han iväg på följande vård. Där var han en månad. När han kom hem igen var de gamla kompisar som hökar på honom men syskonen hjälpte honom att komma bort från orten.
Nu har han hittat ett vårdhem i Sverige och varit snart ett halvt år utan droger. Nu säger han att det är de där helvetets drogerna och mobbningen som har förstört hans liv. Han ser framåt och har nya framtidsplaner.
Han har varit väldigt tacksam mot oss för att vi har orkat stödja honom, varit bestämda och tagit till strid för att han skulle få vård fast han har varit över 18.
Då det var som värst har jag många gånger gråtit öppet så att han har sett det. Det gjorde att han lugnade ner sig en tid eftersom det tog honom så hårt att mamma grät.
Efter att vi kom på att han drogade så höll han inte det hemligt utan berättade också om när han blev hotad. Han berättade om hur nära döden han har varit flera gånger när han inte hade råd att betala sina skulder. Många gånger har vi fått betala för att han inte skulle bli dödad, skadad eller tvingad att göra brott för att få betala sina skulder.
Har aldrig vänt sonen ryggen utan varit där och stöttat honom. Vi har också många gånger suttit med flera av hans kompisar och pratat i timmar då de har mått dåligt. Det är svårt då de inte vill ha hjälp och säger att det inte finns hjälp för dem att få.
Vårt måtto har varit att alla är värdefulla. Det har vi sagt till dem många gånger.
De är välkomna att komma hit om de behöver någon att prata med men ingen får komma med droger på insidan vår port. Om jag vet att de har droger på sig eller att de langar så har jag sagt till dem att kontaktar jag polisen.
Någonting som föräldrar skall lägga märke till om barnen börjar ha kompisar som är 10 år äldre och mer. Då skall man som förälder reagera. Risken är stor att de utnyttjar ungdomarna att föra droger åt dem, eftersom de vet att de inte säger emot.
Vi förstod inte det först och inte har vi heller vetat att det var så gamla förrän nu.
Det här är en del av hur det har varit att i 9 år leva med en drogare i familjen.
Säg aldrig till en drogare: en gång drogare, alltid drogare för det gör att de tappar modet att ta sig loss.
Uppmuntra dem varje gång de är drogfria; vad fint att de har klarat av att vara drogfria! En dag är bättre än ingenting.
Men nog finns det saker som man skulle göra annorlunda i dag som kunde ha gett snabbare hjälp.