Av en slump upptäckte Atte Österholm en hård knöl vid testiklarna. Två veckor senare låg han på operationsbordet.
För tre år sedan diagnostiserades 23-åriga Atte Österholm med testikelcancer.
- Jag hittade den själv. Jag satt och tittade på tv och skulle klia mig lite och då stötte min hand på något hårt, säger han.
Atte hajade till ordentligt eftersom den hårda knölen kändes väldigt onaturlig.
- Jag kände efter igen och hoppades att det bara var en knapp eller nycklar som stack ut ur fickan, men så var det ju inte.
Tänkte du genast att det här kunde vara cancer?
- Jo, kanske lite undermedvetet, för det kändes genast så konstigt. Tumören var inte heller pytteliten, ungefär en centimeter i diameter, och den var stenhård.
En elakartad tumör
Atte kontaktade genast hälsovården och fick en läkartid redan nästa dag. Läkaren skickade iväg honom på ultraljud och där fick han veta att det var en elakartad tumör som måste opereras bort.
- Jag frågade ultraljudsskötaren om det är cancer, men det ville han inte säga rakt ut. Han sa att läkaren får bestämma det. Men hans tonfall skvallrade om att det nog var lite illa.
Att få cancer så ung var inte något Atte trott skulle kunna hända. På tåget hem var han chockad.
- Det var nog den stunden jag var mest i panik. Eller kanske inte panik, men upprörd, säger han.
Fick frysa ner spermier
En kort tid efter beskedet inleddes behandlingen. Först på listan stod operationen där man avlägsnade den ena testikeln.
Innan det fick han också frysa ner spermier så att han i framtiden ska ha möjlighet att försöka få barn.
- Jag har fortfarande en fungerande testikel kvar, men det ingår i systemet att frysa ner och lagra på en bank, ifall något skulle hända med den kvarvarande testikeln.
Atte undvek till en början att leta upp sina symptom och sin cancerform på nätet, men när behandlingen började gjorde han det för att få mer information.
- Men jag försökte komma ihåg att inte tro på allt, och kolla på sådana sajter som är trovärdiga.
Cancern hade spridit sig
Till en början trodde läkarna att det fanns en stor chans att cancern inte skulle sprida sig, och därför fick Atte inte någon cytostatikabehandling.
Cytostatika är kraftiga mediciner och det vill man inte ge någon i onödan.
- Ett halvt år senare visade det sig ändå att cancern spridit sig, så då fick jag cytostatvård. Det betyder att man får olika mediciner intravenöst.
Hurdan behandling man får varierar beroende på cancertyp. Atte fick ingen strålbehandling utan klarade sig med endast mediciner.
Mådde pyton efter behandlingen
Behandlingen var ändå inte helt lätt. När Atte fick en behandlingskur tillbringade han en vecka på sjukhus.
Behandlingsveckan följdes av två veckor hemma, och sedan en vecka behandling igen. Och så fortsatte det i några veckor.
Medicinerna är tuffa och många mår dåligt, men som tur är finns det väldigt effektiva läkemedel mot illamående. Sådana fick också Atte.
- Man har hört hemska berättelser om att folk kräks och är jättedåliga när de får cancermedicin, men för min del var det inte riktigt så. Visst mådde jag pyton och låg mest hemma i sängen efter en veckas behandling, men jag kände mig mer svag, och lite hög ibland.
"Utgångspunkten var att bli frisk"
De flesta som insjuknar i en allvarlig sjukdom fokuserar antagligen på att bli friska – så gjorde också Atte. Men visst smög sig dystrare tankar in ibland.
- Visst tänkte jag på att det kan gå illa. Det gjorde jag nog ganska snabbt efter att jag förstod att jag har cancer.
Det visade sig ändå snabbt att testikelcancer är något som ofta kan botas. Atte hade dessutom hittat cancern i ett tidigt skede vilket underlättade.
- Det lättade på min stress. Jag behövde inte tänka på att jag skulle dö, så utgångspunkten var nog att jag skulle bli frisk igen.
Är du frisk nu?
- Jo, det kan man nog säga, men jag ska fortsätta gå på kontrollbesök till läkaren i sju år efter avslutad behandling.
Svårt att prata om det med andra
En av de svåraste sakerna Atte upplevde med sjukdomen var hur han skulle berätta om den för andra.
- Jag berättade genast för mina närmaste vänner och familjen, men när jag återvände till skolan på hösten hade jag svårt att berätta vad jag varit med om på sommaren. Jag vet inte riktigt varför.
Planen var att genast berätta, men så gick det en vecka och sedan en till. Plötsligt hade det gått några månader och Atte hade fortfarande inte berättat.
Till slut blev det så att han berättade först när han fick veta att han skulle få cytostatikabehandling.
- Jag tror inte det berodde på omgivningen, men det var annars också svårt för mig att prata om det. Det kändes konstigt, och som att jag skulle skapa en pinsam och dyster stämning, och det ville jag inte.
Atte var också försiktig med hur han pratade om sjukdomen. Han ville inte använda ordet cancer eftersom han tycker ordet är för starkt för att beskriva det som hände honom.
- Cancer associeras så starkt med trista saker, supersvåra tider, sorg och död. Jag har i stället pratat om en tumör eller något sådant. Då behöver den andra inte reagera med så stor bestörtning när man berättar.
Tänker fortfarande på cancern
Nu är Atte frisk, men cancern finns fortfarande i tankarna – inte varje dag men nästan.
- Jag tänker också ganska mycket på vad som kan orsaka cancer, men det är egentligen inte så bra för i princip allt kan orsaka cancer. Man vet egentligen inte vad som orsakar det, men det är en sak jag grubblar på ibland.
Risken att drabbas igen finns också i bakhuvudet.
- Jag tänker nog på det. Nästan dagligen kollar jag att den kvarvarande testikeln är i skick, trots att det är jätteliten risk att jag ska få samma cancer två gånger.
Det är ofta unga personer som drabbas av testikelcancer och tyvärr pratas det ganska lite om sjukdomen.
Det som alla borde veta är att det är viktigt att kolla testiklarna regelbundet. Här under hittar du en video på hur du gör.