Den sista hösten tillsammans har börjat för det österbottniska dansbandet San Marino & Linda. Beslutet har sakta vuxit fram, kanske under nätter då de suttit i turnébussen Bettan efter spelningar. Då trummisen meddelade att han flyttar till Sverige kände bandet att det är dags att lägga av.
I början av året skrev San Marino & Linda på sin webbplats att det i ändan av deras väg står "Allmän väg upphör", att året 2018 blir deras sista spelår.
Den sista spiken i kistan var då deras trummis Kenneth Marins bestämde sig för att flytta till Sverige. Där väntade flickvännen och ett annat dansband.
- Det är väl mest det här nattracklase man är trött på, att ibland komma hem klockan fem på morgonen. Det avstår vi gärna ifrån, säger Linda Backgren-Holm.
Alla i bandet har civila yrken - taxichaufför, husbyggare, dokumenterare på energibolag och bokförare. Att kombinera jobbet med spelningarna i bandet har varit roligt men många gånger tungt då nattsömnen naggats i kanterna.
Varför avtar danserna?
De ser lite dystert på dansbandskulturens framtid i Svenskfinland. Spelningarna har minskat de senaste åren och många föreningar vill inte längre ordna danser.
- Mycket beror säkert på att de små föreningarna, som tidigare arrangerat danserna ute i bygderna, inte orkar med all byråkrati som myndigheterna kräver för att få ordna en dans, säger bandmedlemmen Kaj Holm.
Förutom att det är arbetsdrygt med all byråkrati, blir det också kostsamt då det ska finnas en viss mängd ordningsvakter - vars utbildning numera är längre och dyrare än tidigare.
Dessutom är det en ekonomisk risk att köpa in ett band om publiken kanske inte kommer.
- Nog har de kris också i Sverige, säger Kaj Holm. Där läggs mindre dansbanor ner i jämn takt
"Visst känns det vemodigt"
San Marino & Linda har sin sista spelning på nyårsaftonen på Waskia i Vasa. Där har de spelat otaliga gånger och dragit fullt hus.
- Lika mycket som man vet att det tar slut så lika lite vill man att det ska ta slut, säger Kaj. Visst känns det vemodigt.
Det är en ynnest att få lägga av då man själv vill och inte så att det hela bara rinner ut i sanden
Stefan Sandqvist
Keyboardisten Stefan Sandqvist berättar att också det svenska bandet Alcazar kommer att ha sin sista spelning på nyårsaftonen och citerar dem:
- Det är en ynnest att få lägga av då man själv vill och inte så att det hela bara rinner ut i sanden.
Från Maxmo spelmän började det hela
San Marino började spelade ihop 1985 då åtta herrar ur Maxmo spelmän ville bilda en dansorkester. Namnet avgjordes via en tävling, där det kom in hela 55 förslag om vad bandet kunde heta: Blueboys, Maxdags, Sjö-tottarbandet, Notdragarna, Havsbandet fanns bland förslagen.
Bandet har alltid haft en kvinnlig solist men då Linda Backgren-Holm blev solist lades & Linda med i bandnamnet.
Dansbandet har deltagit i flera tävlingar under sin tid tillsammans och klarat sig fint. De har gett ut sex cd-skivor, varav den senaste Vi lyfter igen kom ut 2016.
De var länge det enda finlandssvenska band som deltog i Dansbandsveckan i Malung i Sverige, där folk varje år samlas från hela Norden. Senare har dansbandet Tommys också deltagit flera gånger i den här gigantiska tillställningen.
En del ger dansbandsmusiken en töntstämpel
San Marino & Lindas repertoar består till största delen av musik som är skriven enkom för dem. Låtskrivare i Österbotten och i Sverige tar kontakt med jämna mellanrum och erbjuder sina alster.
- Vi vill gärna spela låtar som ingen annan spelar, säger Linda Backgren-Holm. Men visst ryms det med någon cover ibland också.
En bra danslåt hur låter den?
Stefan Sandqvist säger att en bra dansbandslåt för det första ska ha en bra takt så att folk känner att de vill dansa. Och texten är viktig.
- Låten ska vara melodisk men inte för tillkrånglad men inte heller för slät. Man ska höra variationer i sången.
Dansbandsmusiken utpekas av många som banal, som vem som helst kan spela.
- Visst är den lättbegriplig men varje band spelar väl så lätt eller invecklat som de vill, säger gitarristen Peter Berglund.
Kaj Holm talar om töntstämpeln på dansbanden, som troligtvis har sitt ursprung i hur dansbanden speciellt i Sverige såg ut på 70-talet.
- Deras kostymeringar gjorde ju nog ofta att de såg ut som clowner.
Linda Backgren-Holm säger att var och en kan vara skicklig eller en sämre instrumentalist, oberoende av musikstil.
- Att spela tillsammans så det svänger är ju det knepiga, säger hon
Bandmedlemmarna lägger inte instrumenten på hyllan
Som band slutar San Marino & Linda men musicerandet tar inte slut för någon av medlemmarna.
- Jag kompar ett folkdanslag så jag fortsätter åtminstone med det, säger keyboardisten Stefan Sandqvist.
- Jag har ju hållit på sedan jag var 12 så inte kan jag sluta sådär bara att spela, säger gitarristen Peter Berglund.
Linda Backgren-Holm och hennes man Kaj Holm har funderingar hur de kunde fortsätta att musicera men de vill inte berätta om dem än.
- En gång speleman - alltid speleman, säger Linda. Musiken byter skepnad och fortsätter i någon form.