De första ljuskällorna människorna utnyttjade var solljus och eld. Oljelampan anses vara den äldsta flyttbara lampan, och den behöll sin position i tusentals år. De första ljusstakarna och takkronorna lyste upp kyrkor.
Tämjandet av elden var avgörande för människans frammarsch på jorden. Den gav dygnet fler aktiva timmar, skydd mot rovdjur, fler möjligheter att tillverka mat och inte minst värme.
Men elden var också farlig och ingav respekt. Elden har dyrkats och ansetts vara magisk och den är ett av de fyra klassiska elementen.
Homo erectus, föregångaren till den moderna människan, lärde sig tämja elden för cirka en miljon år sedan. Spår som tyder på detta har hittats i Wonderwerk Cave i Sydafrika.
Det finns fynd som har tolkats peka på att kontrollerad eld skulle ha använts av människan redan för cirka 1,5 miljoner år sedan, men bevisföringen anses omstridd.
I långa tider var förutom lägereldar och vedbrasor facklan människans enda artificiella ljuskälla. Den kunde man bära med sig och fästa i en hållare.
Lampan som ljuskälla och ett skilt föremål har trots allt långa anor även den. Oljelampan är troligen en av de äldsta lampor som människan har utnyttjat och användes redan under förhistorisk tid.
Till en början bestod oljelampan endast av en lerskål eller en urgröpt sten i vars kant man lade en veke som sög upp oljan som brändes.
Förutom sten kunde lamporna också bestå av skal eller horn.
Ljuseffekten i de första lamporna motsvarade ungefär den från ett levande ljus. Man brände bland annat djurfett eller rovolja i dem.
Rovan är en rotfrukt som räknas till kålväxterna. Rovolja för sin del är olja från olika typer av frön från kålväxter, till exempel från raps och rybs som båda räknas till kålväxterna.
Det är svårt att avgöra var och när den första oljelampan användes. Delvis beror det på att det har varit svårt att entydigt definiera när de första primitiva konstruktionerna som fungerat som kontinuerliga ljuskällor baserade på eld kan kallas lampor.
Primitiva oljelampor av sten har upphittats i Lascauxgrottan i sydvästra Frankrike och är uppskattningsvis 15 000 år gamla.
– Om vi tänker på flyttbara lampor var nog någon form av oljelampa den första ljuskällan. I antikens Grekland och Rom bestod dessa av lera som man placerade en veke i. Oljan pressade man till exempel från olika oljeväxters frön, som oliver och solrosor. I Finland fick man rovolja från rovfrön, belyser amanuens Risto Hakomäki vid Nationalmuseet.
I Medelhavsländerna var dylika enkla oljelampor allmänna ännu på 1800-talet.
Utvecklingen, konstruktionen och användningen av oljelampor har fortgått till dessa dagar, även om de i dag är relativt ovanliga.
Ljusstöpning har utvecklats på många olika håll under historien.
Romarna började tillverka doppade ljus av talg kring år 500 f.Kr. Ljus av valfett har tillverkats i Kina under Qindynastin, 221–206 f.Kr.
I Indien användes vax från kokande kanel för att tillverka tempelljus.
Redan under antiken använde man också ljus av bivax, i synnerhet vid festtillfällen.
Ljusen var värdefulla och användes sparsamt
I delar av Europa, Mellanöstern och Afrika där lampolja tillverkad av oliver var vanlig förblev ljusstöpningen okänd fram till tidig medeltid.
Under medeltiden stöptes ljusen i allmänhet av talg.
I princip vilken sorts fett som helst kunde placeras till exempel inuti en rova med hårt skal för att på så sätt skapa en ljuskälla.
Tekniken att stöpa ljus genom att upprepade gånger doppa ett vekegarn i en smälta av något brännbart ämne har rötter som går tillbaka till vikingatiden. Med säkerhet är tekniken dokumenterad från 1100-talet.
I de tidigaste ljusen användes bivax eller talg. I dag används stearin och paraffin eller blandningar av dessa.
Pärtor i stugan, takkronor i kyrkan
Ljusen var värdefulla och användes sparsamt. I bondens vardag var de sällsynta.
Bland folkets breda lager spreds ljusen först på 1800-talet. I stället för talgljus använde man pärta som brändes i en särskild pärthållare.
Lamporna var under århundraden mycket enkelt formgivna. I huvudsak var de öppna kärl gjorda av lera, sten, glas eller metall.
Redan på medeltiden tillverkade man olika slags ljusstakar. De första ljusstakarna, ljus- eller takkronorna och fästanordningarna tillverkades för kyrkligt bruk.
På 1400-talet började ljuskronor dyka upp även i välbärgade hem
Ljusstakarna kunde vara en- eller flerarmade.
– Ljusstakar med tre armar var ganska vanliga. Idén kom från kyrkan; de tre ljusen representerade treenigheten: Fadern, Sonen och Den Helige Ande, berättar Hakomäki.
Så länge som belysningen i huvudsak bestod av levande ljus var det enda sättet att öka ljusmängden helt enkelt att bränna flera ljus samtidigt.
De första ljuskronorna konstruerades för de medeltida stenkyrkorna. Ljusen i kronorna lyste upp de höga takvalven.
På 1400-talet började ljuskronor dyka upp även i välbärgade hem och blev statussymboler.
Man försökte öka ljuseffekten genom att placera olika slags reflekterande ytor i kronorna. På den vägen uppkom kristallkronorna.
Oljelampan håller ställningen
Den profana utvecklingen kan anses ha startat först på 1600-talet då kristallkronor och vägglampetter med större ljuseffekt blev allmännare.
Tillverkningen av lampor som placerades i taket och på bord inleddes. På 1700-talet sjönk priset på blyglas och allt fler fick möjlighet att skaffa sig till exempel mångarmade kristallkronor.
På 1800-talet skedde en omvälvning i utvecklingen av belysningen
Vägglampetter av mässing blev vanliga på 1600-talet. Dessa gav en ökad ljusmängd då ytan av metall reflekterade ljuset. På 1700-talet dök lampformade ljusstakar upp.
Den traditionella oljelampan i sin tidigaste utformning behöll dock länge sin ställning.
– Denna elementära och primitiva tusenåriga modell av oljelampan användes på många ställen ännu på 1800- och 1900-talen, till och med i fabriker och gruvor, berättar Hakomäki.
Men utvecklingen fortskred. Finare oljelampor med reflekterande ytor som gav mera ljus och som kunde hängas i taket lanserades. Också bränslet utvecklades.
På 1800-talet skedde en omvälvning i utvecklingen av belysningen. Man började använda fotogen i oljelamporna. Det här möjliggjorde ett förmånligt och starkt ljus.
I Finland togs oljelampor i bruk först i medlet av 1800-talet. Men i början av 1900-talet fanns de redan i varje hem och hus.
Att oljelamporna nådde Finland så sent berodde sannolikt åtminstone delvis på det knappa utbudet av oljeväxter på våra breddgrader.
Som tidigare nämnts bestod bränslet i de första primitiva oljelamporna av bland annat olja som pressades ur oljeväxters frön.
Pärtor och levande ljus var finnarnas främsta ljuskällor innan oljelamporna introducerades.
Den revolutionerande elektriciteten
Elektriciteten ändrade samhället i grunden.
Elektriska fenomen studerades redan under antiken men de praktiska tillämpningarna förblev få tills ingenjörer under senare delen av 1800-talet lärde sig utnyttja och tillämpa elektricitet i hemmen och inom industrin.
Utvecklingen från oljelampor via gasljus till elektriskt ljus skedde snabbt. De första elektriska lamporna tändes i Finland redan på 1870-talet.
Ficklampan utvecklades ursprungligen för att belysa krukväxter
Själva elektrifieringen framskred trots allt långsamt. Så sent som på 1970-talet användes ännu gasljus och oljelampor på sina håll i Finland.
Som en kuriositet kan nämnas att ficklampan inte heller är en alldeles ny uppfinning. Dess historia inleddes 1898.
Den första ficklampan konstruerades av den amerikanske uppfinnaren och batteritillverkaren Joshua Lionel Cowen, som år 1900 också uppfann modelljärnvägen.
Ficklampan utvecklades ursprungligen för att belysa krukväxter. Tanken var att ficklampan, som bestod av ett metallrör med batteri och en glödlampa, skulle stickas ned i jorden.
Cowen sålde idén och verksamheten till den ryske uppfinnaren och affärsmannen Conrad Hubert som blev miljonär på att sälja växtlampan som en allmännyttig ficklampa med fler syften än att enbart lysa upp växter.
Tack vare sin flexibilitet som energikälla har elektriciteten inte endast revolutionerat belysningen utan också bland annat transport, uppvärmning och kommunikation.
Elektriciteten kan sägas utgöra ryggraden i det industriella samhället. Tack vare den elektriska belysningen surrar samhället numera på under dygnets alla timmar.
Källor:
Tarja Tuulikki Laaksonen: Kuka keksi haarukan – Arkiesineiden ihmeellinen historia (2017)
Wikipedia