Idag är det på dagen två år sedan den globala och kraftfulla #metoo rörelsen startade. Kampanjen ville bryta tystnadskulturen som förekom kring sexuellt våld och sexuella trakasserier. Ämnet har också lyfts fram inom den finländska idrotten, ännu har dock inte alla idrottsföreningar handlingsplaner för hur man motverkar sexuellt våld och trakasserier. Genom konkreta åtgärder kan vi tillsammans möjliggöra en säker idrottsmiljö för barn, unga och vuxna.
Enligt publikationen ”Vaikeneminen ei ole vaihtoehto” (Att tiga är inte ett alternativ), utgiven av Finlands centrum för etik inom idrotten, är det oftast barn och unga, elitidrottare, idrottare med funktionsvariationer samt sexuella minoriteter och könsminoriteter som utsätts för trakasserier och sexuella övergrepp.
Trots att kvinnor och flickor oftare utsätts betyder det inte att pojkar och män inte skulle bli utsatta. Vanligaste formen av trakasserier är i verbal form genom nedvärderande och störande kommentarer. Därpå vanligaste formen är fysisk icke-önskad kontakt.
Massmedierna har tagit en aktiv roll i att synliggöra och medvetandegöra sexuellt våld och trakasserier inom idrottskretsarna. Det här ger oss alla en möjlighet att lära oss av andras misstag och bristfälliga handlingar.
Vanligt med tystnadskultur inom idrotten
En hårresande dokumentärfilm gjordes 2017, At the heart of gold. Dokumentären handlar om skandalen inom USA:s gymnastikförbund, som slutade med att hela styrelsen fick avgå.
Skandalen berörde fler än 150 offer som antastats/utsatts för sexövergrepp i åratal av förbundets läkare. Också om idrottare berättade åt ledare, tränare och personer i beslutande position tog ingen itu med problemet utan istället lät man övergreppen fortsätta. Detta resulterade i en tystnadskultur som skapade illamående och dropout bland idrottarna.
Att det förekommer en tystnadskultur inom idrotten är tyvärr vanligt. Förutom de negativa följder som en tystnadskultur medför, gör den också att utomstående inte är medvetna om problemen och kan ha en förvrängd uppfattning om verksamheten.
Varför hålls trakasserier och övergrepp hemliga? Personer utsatta för övergrepp upplever en stark känsla av skam och beskyller väldigt ofta sig själva för vad som hänt. Man är rädd för processen som man hamnar gå igenom ifall man berättar.
Offer för trakasserier och sexuella övergrepp upplever ofta att de är i en lägre ställning och att de inte skulle bli tagna på allvar ifall de berättar. Förövare kan dessutom skuldbelägga offret, vilket får offret att tveka på sin oskyldighet. Och det är inte ovanligt, att offren ber andra att tiga. Kretsarna är små. I värsta fall är förövaren vän med ens föräldrar. Därför kommer dessa saker fram först många år senare och i vissa fall förblir de hemliga.
Även om ansvarspersoner inom idrotten kan vara medvetna om att det förekommer trakasserier eller övergrepp, kan det hända att problemen inte behandlas t.ex. av rädsla för att förstöra idrottsorganisationens rykte eller av rädsla för att förstöra grenens rykte. Det är lätt hänt att man hellre väljer att blunda för problemen, i ren rädsla för konsekvenserna av att man belyser problemet.
Gemensamma spelregler
Det är alltid lika upprörande att höra om fall som gjort att ett barn bytt förening eller varit rädd för att delta i idrottsverksamhet på grund av sexuella övergrepp och trakasserier. Som vuxna kan vi inte lägga ansvaret på barnen och ungdomarna eller förvänta oss att de på egen hand skall lösa problemen på egen hand för sig själv eller andra.
Därför vill vi inom projektet På samma linje erbjuda idrottsföreningar och -förbund hjälp med att skapa anpassade handlingsplaner och utbilda föreningarna i dessa frågor.
Då spelreglerna är klara, öppna och gäller verksamhetens samtliga medlemmar har vi större förutsättningar att skapa en trivsam idrottsmiljö, speciellt för barn och unga. Det ger trygghet för föräldrarna då de vet att deras barn är med i en ansvarsfull idrottsverksamhet och det ger trygghet för ledare och tränare, som vet inom vilka ramar de kan agera och hur de ska handla i problemsituationer.
Vi kan inte alltid räkna med att ett barn, en ungdom eller medlem i vår idrottsförening vågar säga nej eller berätta om situationer hen upplevt. Det är det samma som att överföra ansvaret till offren, istället för att göra förebyggande åtgärder som motverkar osakligt beteende.
Gymnasten Simone Biles uttryckte i våras sitt missnöje mot det amerikanska gymnastikförbundet med orden: ”Ni hade en uppgift. Ni hade bokstavligen en uppgift och ni kunde inte skydda oss och det är oerhört sorgligt”. Kunde vi lära oss av detta fall och tillsammans skapa gemensamma spelregler och planer i våra idrottsföreningar som säkerställer en trivsam och trygg idrott?
Tarja Krum, projektkoordinator
På samma Linje
Finlands Svenska Idrott