Du kommer knappast att förstå, men Artsach är mitt barn, vårt barn, och ingen kan stå och se hur ens lilla barn misshandlas, säger Sjusjanik Harutiunjan. Hon syftar på konfliktområdet Nagorno-Karabach.
Det lär bli ännu en orolig och sömnlös natt för Sjusjanik Harutiunjan när vi träffas i ett videosamtal i slutet av september. Några dagar före vårt samtal återupptogs fientligheter mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabachs armeniska utbrytarrepublik Artsach.
När jag lärde känna den unga armeniska sociologistuderanden på utbyte i Estland i höstas kunde jag inte föreställa mig att omständigheterna för vårt nästa möte skulle bli så dramatiska.
Nu är hon hemma i Jerevan, och Armenien dras in i ett riktigt krig.
Fastän inte ens Armenien har erkänt Nagorno-Karabachs självständighet agerar det som garant för områdets säkerhet och är därför involverat i konflikten.
Vad är det som ligger bakom ditt personliga engagemang?
- Du kommer knappast att förstå, men Artsach är mitt barn, vårt barn, och ingen kan stå och se hur ens lilla barn misshandlas, svarar hon beslutsamt.
Majoriteten av invånarna armenier
”Artsach” är en uråldrig armenisk benämning för Nagorno-Karabach.
Harutiunjan påpekar att Nagorno-Karabach har varit armeniskt både till sin befolkning och kultur allt sedan antiken. Det var Stalin som överlämnade Artsach till Azerbajdzjan trots områdets armeniska majoritet, förklarar hon.
- Alla har vi personliga band till Artsach, såsom mina släktingar som bor i Stepanakert eller min skolkamrat som stupade där. Många armenier far till Nagorno-Karabach som frivilliga i områdets självförsvarsstyrkor.
- Jag går igenom försvarsministeriets listor över de döda och hoppas att inte hitta några bekanta namn. Denna känsla kan du inte begripa, men det vill jag inte heller.
Harutiunjan, vars rötter är i det konfliktfyllda området, har vakat i flera nätter och följt med nyheterna från konfliktzonen.
- Jag vet inte vad morgonen bringar, men jag är redo om Armenien behöver mig, slår hon fast och all hennes tidigare oro är liksom borta.
De pågående fientligheterna i Nagorno-Karabach är inget nytt i sig. Som en vulkan har konflikten sovit och våldsamt brutit ut omväxlande under de senaste trettio åren.
- Det värsta med detta läge när det fortsätter i decennier är att man vänjer sig vid det, noterar Harutiunjan.
- Att vakna och se nyheter om förluster och stridigheter blir till en självklar del av vardagen.
Turkisk-azeriska nationalister oroar
Är det något speciellt med den pågående konfrontationen i jämförelse med tidigare konflikter?
- Det här är annorlunda, bekräftar Harutiunjan. Azerbajdzjan stöds nu öppet av Turkiet som förser landet med vapen, avancerad teknik och syriska legosoldater.
- Turkiets aggressiva inblandning tillintetgör alla försök att lösa konflikten fredligt. Det är en angelägenhet mellan Azerbajdzjan, Artsach och Armenien, och konflikten bör lösas dem emellan.
Som armeniska finner Harutiunjan det turkiska engagemanget i Nagorno-Karabach särskilt oroväckande även av andra skäl. Under första världskriget begick Turkiets föregångare, Osmanska riket, folkmord på armenier.
Folkmordet har aldrig erkänts av det officiella Turkiet. Harutiunjan fruktar att turkisk-azeriska nationalister har för avsikt att förinta armenierna slutgiltigt.
- Det är inte någon regional konflikt, det är en kamp för vår existens som nation. Det armeniska är otänkbart utan Artsach och vi är vid behov redo att offra våra liv för det.
- Till och med min 14-årige bror vill gå med i armén nu, säger Harutiunjan. Jag själv skulle ha fortsatt mina studier i Tyskland, men stannar kvar om mitt land behöver mig vid fronten.
Endast förhandlingar kan lösa konflikten
Samtidigt betonar Harutiunjan att hon inte känner något hat gentemot azerierna.
- Jag hoppas att vi en dag kan bygga ett gemensamt armenisk-azeriskt institut för fredsstudier i Artsach.
En slutlig utväg ur konflikten ser hon endast i förhandlingar mellan Nagorno-Karabach, Azerbajdzjan och Armenien.
- Vid sidan av Turkiets inblandning, är ett av de största hindren dock Azerbajdzjans vägran att erkänna Artsach som en egen part i ärendet, förklarar Harutiunjan.
Armeniernas stridsmoral verkar således vara orubblig - likaså Azerbajdzjans vilja att återerövra Nagorno-Karabach. Efter tre decennier sedan konfliktens utbrott vore det dock på tiden att parterna skulle inse vapnens oförmåga att lösa problemet.
- Jag hoppas att den internationella gemenskapen inte lämnar oss ensamma mot Azerbajdzjan och Turkiet. Men hur det än blir så känner vi ansvar för Artsach - som föräldrar för sina barn.
Text: Pavel Petrov
Nagorno-Karabach: Konflikten som hotar dra in Turkiet och Ryssland