Vi bygger hus och miljöer som ska hålla i generationer. Men tiderna förändras och med den också funktionen och verksamheten på många platser. Historien kan man ändå inte sudda ut. Det syns tydligt i Åbo, Bromarv och Vasa.
På Kakolabacken i Åbo finns nästan 150 år av fängelsehistoria. Området med utsikt över hela staden är tjugotvå hektar stort och hit hade utomstående tidigare inte tillträde.
Då fångarna flyttades till det nya fängelset i stadsdelen Starrbacka norr om centrum var det länge oklart vad Kakolaområdet skulle användas till.
De många stora byggnaderna var i dåligt skick och Museiverket hade höga krav på hur de skulle bevaras. Under flera år ville ingen ha dem och byggnaderna utsattes för vandalism.
I Kakola finns idag bostäder och olika företag och fler utrymmen håller på att färdigställas. Många detaljer i granitborgen har bevarats, medan annat byggts om enligt moderna standarder. Bostäderna, som slagits ihop av gamla celler har inte galler för fönstren, utan har i stället balkonger.
Länsfängelset öppnade nyligen som hotell, där man i vissa rum kan få en gammal fängelsekänsla. Om inte annat kan man räkna tegel eller sova inburad.
Lukterna är borta
Airi Forssell guidade många rundturer på fängelseområdet efter att fångarna hade flyttat ut.
- Visst känner jag igen mig, men det som inte är kvar och som inte kan återskapas är de gamla lukterna. Allt det inpyrda från 150 år av karlar som brutit sten, fick gå i bastu en gång i veckan och bodde åtta man i samma cell.
Hon är glad över att området nu är öppet för allmänheten och det har blivit ett populärt område att promenera i.
- Det är fint att det nu tillhör alla och är en del av staden.
Från bondgård till kulturgård
Att som privatperson förbarma sig över ett gammalt hus kräver både intresse, tålamod och en vilja att satsa. Det är något som har funnits hos Oscar Gräsbeck och Ida Söderström.
De beslöt tillsammans att flytta bort från storstaden Helsingfors och i stället bosätta sig i Bromarv på Oscars släktgård, byggd på 1800-talet.
Sedan flytten har största delen av parets tid gått åt till att ge huset och ägorna ett nytt liv. Nu driver de tillsammans gården som ett kulturcentrum.
- Vi hade under flera års tid som hobby att komma hit på veckosluten och tömma huset på gamla saker. Och det är inte bara att slänga bort utan det ska gås igenom, arkiveras och beslutas om vad som ska sparas, berättar Söderström.
Ingen hade bott permanent på gården i flera år, och den hade snarare fungerat som ett andra hem för släkten. Om paret inte skulle ha tagit steget att flytta dit så tror de att det kunde ha riskerat att förfalla.
- I släkten har man varit väldigt glada över att någon tar sig an den här gården, och det har varit kul att höra alla historier som finns härifrån, säger Gräsbeck.
Vad gäller framtiden för gården finns det många planer, men det är svårt att förverkliga allt.
- Vi skulle gärna skaffa fler djur hit, vi har ett stort stall och en ladugård, men där har det inte funnits liv på årtionden. Det är också väldigt mycket byråkrati med gamla byggnader vilket kan vara tufft, säger Söderström.
“Den är väldigt vacker - men fruktansvärt opraktisk”
Är det en enorm herrgård eller en statlig institution som tornar upp sig i ändan av allén från Korsholms vallar? Nej, det är en kyrka av det ovanligare slaget, eftersom den först byggts som hovrätt 1776-1786, där Gamla Vasa låg innan den stora branden 1852.
Ann-Katrin Svenns är lokal guide och känner kyrkan som sin egen ficka. Hon kan också den långa historien som omger det ståtliga palatset som kung Gustav III lät uppföra som den andra hovrätten i den östra rikshalvan på 1700-talet.
- Det skulle bli ett minne över kungen själv. Det skulle bli ett ståtligt hus - och det blev det också, konstaterar Svenns.
Efter den stora branden, flyttades Vasa till en mera kustnära plats, där centrum idag ligger. En ny hovrätt uppfördes där och den gamla kyrka som legat i Gamla Vasa ersattes av Trefaldighetskyrkan som ligger mitt i dagens centrum.
Mellan 1862 och 1863 byggdes hovrätten om till kyrka - ett stort jobb som utplånade största delen av hovrättens interiör. Idag är enbart golvplankorna på kyrkläktaren bevarande av den gamla interiören.
I dag är den förutom Korsholms svenska församlings huvudkyrka även en omtyckt konsertlokal, eftersom den vackra akustiken lämpar sig bra för musik. Men för högmässor är lokalerna problematiska.
Det är supervacker kyrka. Samtidigt är den väldigt opraktisk att jobba i, för vi sitter och har gudstjänst i en korridor, säger Rune Lindblom som är tf. kyrkoherde i Korsholms svenska församling.
Speciellt med kyrkan är att den vid byggandet som hovrätt vigdes åt en grekisk gudinna, Themis, som i fornmytologin stod för rättvisan. När hovrätten sedan byggdes om till kyrka, kompletterades texten på fasaden med en text att byggnaden är tillägnad Gud.
- Jag vet inte med säkerhet hur den ceremonin gick till då det begav sig. Men jag är rätt övertygad om att de gjorde det grundligt på 1800-talet. Det skulle ha varit intressant att vara en fluga på väggen, säger Rune Lindblom om processen att ändra funktion på kyrkan.