Det har igen getts ut en ny bok om The Beatles (ni vet, bandet där Paul McCartney spelade före han blev känd). Can’t Buy Me Love – The Beatles, Britain and America heter boken, en tegelsten på 691 sidor, skriven av Jonathan Could.
Och här gick jag och trodde att allt redan var sagt. Medges – ett korkat antagande. Herregud, Beatles ger ju fortfarande ut skivor, trots att bandet splittrades för över 40 år sedan och två av medlemmarna redan ligger i tryggt förvar i jorden. Nåja, tryggt och tryggt. Det är ju inte många år sedan John Lennon uppsteg från dödsriket för att sjunga solo på Beatles senaste postuma hit Free As A Bird.
Tar det aldrig slut, frestades jag redan då kätterskt tänka? Men, you ain’t seen nothing yet… I samma veva som Lennon sjöng Free As A Bird gavs det massiva paketet The Beatles Anthology ut. Förutom alla tänkbara bilder, utsagor, kvitton och dokument från Beatles era innehöll paketet allt vad någon av beatlarna hostat, rapat eller trudeluttat före dagen då gruppen (som medlemmarna själva naivt nog trodde) upphörde att existera. Antologin innehöll alla låtar beatlarna själva ratat under sina skivinspelningar.
Men det räckte inte. För ett par år sedan gav Beatles producent George Martin & son ut en remix av en knippe Beatleslåtar. ”Nu är jag färdig med The Beatles”, påstod 80-åriga Martin. Det tror ingen. I fjol gavs alla Beatles-album ut i nyremastradedigitaliserade versioner, i såväl stereo- som monoformat. Och strömmen litteratur om gruppen tycks aldrig sina. För någon månad sedan gav t.ex. Conny Larsson ut sina bekännelser The Beatles, Maharishi och jag, där vi får lära oss The Beatles meditationsteknik.
Sett ur dagens perspektiv existerade ju Beatles en relativt kort tid, 7 år, vilket är ett futtigt ögonblick jämfört med den tid som många av Beatles samtida tillbringar på stagen i en oändlig parad av comebackar. Jag har alltid känt stor respekt för band som The Beatles och Led Zeppelin som faktiskt lade av då de sa att de lade av. Och den vägen blev odödliga. Men det var som sagt före bandmedlemmarna började tuppa av. Nu gräver man upp de bångstyriga rockarna och föser in dem i en studio, nu när man inte längre behöver bry sig om deras vilja.
Och efter den långa krian tänker jag givetvis vara motsägelsefull: Jo, det finns ännu något nytt att säga om The Beatles. Nytt åtminstone för mig. I Can’t Buy Me Love – The Beatles, Britain and America får jag veta att Revolver var musikhistoriens första psykedeliska rockskiva och Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band musikhistoriens första progeskiva. ”Den progressiva rocken och konstrocken föddes 1.6.1967, dagen då Sgt Pepper’s gavs ut”, slår Could fast. Jag inser att det finns en drös konässörer där ute för vilket det här är old news, men för mej var det en nyhet. Och jag undrar om det inte var det för Paul McCartney också. Vad månde den trallvänlige Paul anse om epitet progemusiker? Nå, vem bryr sig? Och nu när jag tänker efter: Månne Paul Anka är medveten om att han skrev den första punklåten, My Way, långt innan Sid Vicious spelade in den? Han stal i.o.f.s. melodin, så något rabulistsikt är det ju med kisen.
Men för att återgå till inledningsfrågan (fanns det en sån?): Varför vägrar vi upphöra med att krafsa i hjältegravarna? Kanske för att det är en tröst att någonting är bestående? Det går nu inte bara att begrava allt. Eller kanske ingenting någonsin blir färdigt behandlat? Någon har sagt att vi egentligen kan sluta tala om förr, nu och i framtiden. Det finns bara nu och i framtiden.