Höstens bokskörd fortsätter på samma linje som vårens. Mest handlar det om mej. Alltså inte om mej personligen, utan om en massa andra jag. Det ges ut den ena självbiografiska boken efter den andra. Och så lite biografier. Och en hel del faktaböcker förklädda till fiktion.
Markant är att de självbiografiska (och faktafiktiva) böckerna ingalunda mera är vikta för personer med ena foten i graven.
Ett plock (bedöm själva vilka som s.a.s. är inne i höstskedet): Torgny Lindgren, Theodor Kallifatides, Per-Erik Lönnfors, Frej Lindqvist, Sven Delblanc, Gösta Ekman, Käbi Laretei, Siw Malmqvist, Nils-Petter Sundgren, Erica Jong, Keith Richard (med den finurliga titeln ”Livet”), Merete Mazzarella, Robert Gustafsson, Babben Larsson, Cajsa-Stina Åkerström, Pia Ingström, Anna-Lena Laurén, Peter Franzén, Annika Sörenstam (med den intressanta kombinationen memoarer, golf och matrecept), Mark Levengood, Pirkko Lindberg, Karl Ove Knausgård, Siri Hustvedt, Conny Larsson, Ann Heberlein, Elisabeth Höglund (”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”), Morgan Alling m.fl. m.fl. Inte antalogiboomen att förglömma. Av utrymmeskäl lämnar jag bort biografierna.
Ohämmad narcissism, i tidens anda? Det tror jag inte. För även om skrivandet om sig själv kan ses som en narcissistisk handling, så är ju läsandet inte det. Och det är intresset för att läsa som styr bokutgivningen. Men ett uttryck för en allt starkare individualism är det väl nog. Och parallellerna till det aldrig sinande intresset för reality-tv och det allt ökande intresset för sociala medier är uppenbara. I dem förenas på samma sätt som i självbiografierna ett narcissistiskt behov med peepshows.
Den stora förloraren är Fiktionen. Intresset för påhittade verkligheter falnar.
I ett klipp på social-creature.com talar Bret Easton Ellis om ”our collective impatience with fiction, with holding a book that’s just full of words about a made up situation and made up characters”. Vi är alltså för otåliga för att läsa en bok med en mängd ord om påhittade situationer och typer.
Och vad gör oss otåliga? “A lot of my friends - college educated, smart people, adults - who used to read a lot of fiction, have admitted to me that technology have disrupted their patience with fiction, that there is so many things going on, that if none of this stuff was available to them, whether it’s checking their Facebookpages or reading articles on line and the linking to the next article and the next article and the next article, they might be sitting down with a novel instead”. Man ger sig helt enkelt inte tid att läsa fiktion mera. Nätet tar upp all tid.
Vilket är synd, tycker Ellis, för enligt honom är romanen den ultimata virtuella verklighets-showen. ”The active act of reading a novel, where you are sitting there and you are reading the book and you are creating the world in your mind.. it’s really the ultimate virtual realityshow with you reading a novel, because you are in complete control of how the rooms look and how the characters look. I think that that experience of being alone with a book has in a way been degraded by technology”. Erfarenheten av att skapa en helt egen värld när man läser en roman har alltså degraderats, fördärvats av teknologin, menar Ellis.
Men han är ändå hoppfull. Vi vill ha allt fler och större upplevelser. Kanske det här öppnar dörren för fiktionen på nytt? “That could even possibly re-energize my faith in fiction”, spår Bret Easton Ellis.
Eller så sinar helt enkelt intresset för att ”vika ut sig och sina pinsamheter” på Facebook, som Googles VD Eric Schmidt uttryckte sig härförleden i Wall Street Journal, där han siade om att allt flera i skam blir tvungna att byta namn.
Det kan ju också gå så att allt fler i sinom tid inser att fiction faktiskt är stranger than truth.