Man skulle tro att det räcker med att ha ett gäng begåvade publikmagneter och obegränsad tillgång till Hollywoods samlade vapenlager för att skapa en explosiv filmupplevelse, men tji får man. När man sitter där i salongen handlar det faktiskt mest om att försöka uthärda ”RED 2” samtidigt som man odlar en from förhoppning om att slippa en tredje del.
Första problemet är det som skall föreställa intrig. CIA oroar sig för att en bomb som i tiderna smugglades in i det forna Sovjet kan ha hamnat i fel händer och snart befinner sig ex-agenten Frank Moses (Bruce Willis) och hans kumpaner Marvin (John Malkovich) Sarah (Mary-Louise Parker) och Victoria (Helen Mirren) i skottlinjen.
För att klara upp situationen gäller det för våra grånade hjältar att spåra den ende person som vet exakt var bomben placerades – det vill säga dess upphovsman. Geniet ifråga (Anthony Hopkins) har dessvärre tillbringat de senaste 32 åren på en avdelning för mentalt störda fångar och är något oberäknelig. Oberäknelig är även ryska agenten Katja (Catherine Zeta-Jones) som formligen glöder av sex & vodka och som har siktet inställt på Frankie boy.
Bättre förr
Ett bra tag in i filmen hoppas man att det skall hända något mirakulöst som förklarar varför dessa finkalibriga skådespelare ställt sitt kunnande till förfogande i denna dravliga våldsorgie. För våldsamt är det. Om ”RED” (2010) spelade med ett slags ”Oceans 11”- charm för pensionärer så stiger ”RED 2” rakt in i den typ av actionvåld som ”The Raid”-publiken är van vid. Här är det skott i huvudet som gäller. Och handgemäng som påminner om John Woos välkoreograferade våldsbaletter.
Problemet är att helheten faller mellan två stolar. Å ena sidan kanske inte riktigt tillräckligt brutal för att tillfredsställa den unga publiken, men å andra sidan alldeles för brutal för att locka den äldre. Vart försvann humorn? De färgstarka dialogerna? Relationsspelet? Driften med ett samhälle som förser arbetsdugligt folk med ett ”bäst före”-datum? Nu är alla verbala krumsprång inklämda i trailern och man undrar om det verkligen räcker för Mirren & Malkovich att få avfyra stora pistoler i snabba bilar?
Skådespelarfest
Visst förstår man att regissören Dean Parisot (mest känd på tv-sidan) blivit till sig i trasorna över att få arbeta med det bästa Hollywood har att erbjuda av grånad charm. Är det möjligen teamets samlade vördnad inför dessa stora namn som gjort dem blinda för det faktum att Hopkins närmast spelar en förlängning av Hannibal Lecter medan Willis trampar på i samma ullstrumpor som John McClane burit i en oändlig räcka Die Hard-filmer. Och att Malkovch gör... tja, en Malkovich helt enkelt.
När det gäller kvinnorna har Zeta-Jones visserligen en avväpnande ironisk ådra men hon ser samtidigt ut som om hon stigit direkt ur ”Rock of Ages”. Och när det gäller Mary-Louise Parker önskar man innerligt att hon skulle hitta tillbaka till den typ av roller som hon briljerade i på 90-talet. Vem kan glömma hennes Ruth i ”Fried Green Tomatoes” (1991)?
Och Helen Mirren? Tja, hon är som vanligt så otroligt cool att hon är het. Men eftersom inte ens hennes närvaro räcker till för att hetta upp helheten så är jag rädd för att inget förmår rädda ”RED 2” från att halka ner i glömskans kalla hav.