Min lycka var fullständig då jag i dag på eftermiddagen hann ta en promenad i omgivningen och äntligen hittade två saker: vägen till stranden och en helt vanlig matbutik.
På hotellområdet finns det några restauranger och en kiosk där man kan köpa tvålar, vatten, potatischips och lite annat. Priserna är just så höga som de bara kan vara i en omgivning utan konkurrens.
Då jag upptäckte att det inte alls långt härifrån står en butik där jag kan köpa bland annat choklad och frukt för dagen för mindre än det en kopp kaffe kostar på hotellet är jag riktigt glad.
Nu kan jag också berätta att Svarta havets vatten känns kallt. Jag tror inte jag ska simma där men med nöje kommer jag att ta promenader längs stranden.
Jag träffade en ung familj med trillingar, två pojkar och en flicka. Föräldrarna såg trötta ut och då jag sa att det nog blir lättare om en tid suckade de och frågade när.
Jag tog en chansning och lovade att det blir det då barnen är så stora att de kan leka tillsammans. Eventuellt borde jag ha sagt att det kan tänkas bli lättare om tio år. Eller tjugo?
Vid vattenbrynet kastade lille Kolja stenar efter kråkor. Han hade gott om ammunition, stranden består till största del av småsten.
På vägen hem mötte jag en kvinna från Houston, Texas, USA. Hon beklagade att Finland inte hade klarat sig så bra i ishockey men tröstade mig med att någon finländare nog hade vunnit någon medalj.
- Kanske var det någon från Finland som fick silver. Ja, någon var det i alla fall, sa hon glatt och gick vidare mot stranden.