Döm själv! Enligt den amerikanska konstnären Paul McCarthy (69 år) är det ett träd. I alla fall kallade han konstverket så: tree (träd på engelska). Men helt så enkelt är det förstås inte. Paul McCarthy är känd för att skapa ett och mena annat. Och så är han känd för sina främst sexuella provokationer. Så det fanns säkert en annan tanke gömd bakom "trädet".
Många Parisbor fick i alla fall sin café au lait i vrångstrupen när Paul McCarthys konstverk dök upp på Place Vendôme i hjärtat av staden för en dryg vecka sedan. Till och med Napoleon som sedan 1806 tittar ner från den 44 meter höga kolonnen mitt på torget såg illa berörd ut.
Jag befann mig i Paris när statyn restes (eller blåstes upp). Det 24 meter höga illgröna "trädet" blev på momangen den stora snackisen i stan. Är det ett träd? Eller är det en analplugg? Det var tänkt att "trädet" skulle stå där på Place Vendôme i två veckor, direkt framför lyxhotellet Rytz' dörrar. Men efter två dagar hände det här:
En aktionsgrupp tog sig in i grottparkeringen under torget och kapade resolut elförsörjningen till generatorn som såg till att "trädet" stod fint och rakt. Luften gick ur och det blev platt fall. Aktionsgruppen lär har bestått av ärkekonservativa katolska fransmän som det finns gott om (konstigt nog vet alla konservativa katoliker i Frankrike hur en analplugg ser ut, oh là là). Organisationen Fiac (Foire internationale d'art contemporain) som hade beställt verket bad Paul McCarthy om lov för att blåsa upp konstverket på nytt men tji fick den. Konstnären lät avlägsna det urblåsta höljet. När jag körde förbi platsen i en cykeldroska söndagen efter fanns inte ett spår kvar av "trädet".
Men hallå, Paul McCarthy. Som du själv har sagt många gånger är ett av de främsta syften med dina verk att provocera åskådarna. Och den här gången lyckades du verkligen med bedriften. Parisborna kände sig provocerade. Redan i torsdags när du var med att resa "trädet" fick du en spontan örfil av en förbipasserande. Och dagen efter skrevs det spaltmeter i pressen för och emot konstverket. Mest emot, faktiskt.
Med det här facitet på hand förstår jag inte alls din reaktion, Paul McCarthy. Du ville provocera - och du lyckades mer än väl. Parisborna kände sig verkligen provocerade och skred till verket. De angrep både dig och konstverket. Vad hade du väntat dig? Några artigt påpekande insändare i tidningen Le Parisien? Ett försynt pardon Paul je n' aime pas ce sapin (=granen)?
Det här är ett ofta sett problem med konst som vill provocera. När konstnärerna lyckas med sina upptåg och folk är provocerade är de ofta provocerade på fel sätt. Enligt konstnärerna alltså. Som om man skulle kunna styra folks reaktioner efter en lyckad provokation. Och så är konstnärerna ledsna eller sura. Fastän de egentligen borde vara stolta och glada.
Och när den franska kulturministern Fleur Pellerin (ja, hon som blev känd för sin utsaga den här veckan att hon inte har läst en bok på två år) drämmer till med kommentaren att nedläggningen av "trädet" var une atteinte insupportable à la liberté d'expression (ett oacceptabelt angrepp mot yttrandefriheten) skulle jag gärna svara henne med ett citat av den tyska filosofen Immanuel Kant (1724 - 1804): Die Freiheit eines jenen beginnt dort, wo die Freiheit eines anderen aufhört (ung. Den enes frihet börjar där den andres frihet slutar).
