Hon var mycket blek och jag kunde bara ana hur hon frös, det var nämligen kallt ute. För att klara kylan hade hon lagt en bit cellplast på marken. Hon vilade fötterna på den. Bakom ryggen hade hon en liten dyna.
Hon sitter här varje vardag, sa den unge man som sålde mig en kopp kaffe i en kiosk. Kiosken står i en stor park i centrum av Moldaviens huvudstad Chisinau och kvinnan vi talade om satt på en bänk en bit längre bort.
Kvinnan är döv, därför kunde jag inte fråga henne själv.
Jag föreställer mig hur hon varje morgon tar det hon har, nämligen sin våg, och går ut för att förtjäna lite pengar. Vilken tur att hon äger en våg, den gör att hon inte behöver tigga utan kan känna att hon har ett arbete.
Det kostar en lei att väga sig. En moldavisk lei är fem cent. Jag sitter på en parkbänk och dricker mitt kaffe i cirka femton minuter. Under den tiden är det ingen som ställer sig på vågen.
Det är så här fattigdom kan se ut.