Attacken mot den franska serietidskriften Charlie Hebdo har, bland annat, väckt frågor om meningen bakom provokationen. För att förstå den franska serietraditionen och varför man uttrycker sig som man gör så bör man se tillbaka på karikatyrens och den politiska serienteckningens historia. Genom bland annat ett karnevalistiskt grepp har man velat förlöjliga makten och förändra samhället.
Den terrorattackerade franska serietidskriften Charlie Hebdo verkar i en tradition som kan spåras tillbaka till den franska revolutionen och främst 1800-talet. Ralf Kauranen som är sociolog och serieforskare vid Åbo Universitet berättar att den politiska serien blomstrade upp under just 1800-talet.
– Där uppkommer och finns rikligt av olika skämttidningar som innehåller både skämtteckningar, enstaka serier, prosastycken och vitsar och det är i den här kulturen som en politisk, satirisk och maktkritisk teckningstradition formas.
Trots att satiren har spelat en roll i den europeiska kulturhistorian ända sedan antiken, i och med exempelvis Aristofanes och i romarriket med Juvenalis, men också på medeltiden så menar Kauranen att det är i 1800-tals tidningar som de satiriska bilderna växte fram på allvar.
– Om vi tänker på bildmässigt berättande som ett masskulturellt fenomen som når breda lager av befolkningarna i de europeiska länderna så då handlar det om de här skämt- och humortidningarna som ofta hade en politisk hemvist.
Karneval som maktkritik
Satiriska bilder fanns ändå redan under antiken och på medeltiden berättar Kauranen, med nidbilder av prästerskap och andra makthavare.
Den ryska litteraturforskaren Michail Bachtins diskussion om den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen introducerar begreppen karnevalistisk och grotesk och dessa är redskap för att förstå hur satir levdes ut och vilka former den tog.
– En stor del kan tolkas genom karnevalsbegreppet, genom att man vänder på världen, det goda, det onda och det groteska spelar en stor roll i 1800-talets skämttidningar. Genom att framställa personer eller makthavare som groteska så förlöjligas de, vilket innebär en karnevalisering av maktstrukturerna och relationerna i samhället.
– Genom skrattet förlöjligas maktrelationerna och makthavarna och tanken hos många tecknare eller skribenter är att skrattet skall leda till en vidare politisk verksamhet eller förändring.
Den inhemska politiska serien och Tove Jansson
I början på 1900-talet upplevde de politiska skämttidningarna ett uppsving i Finland som man varken sett innan eller efter det berättar Kauranen.
– Alla politiska grupperingar med självrespekt skulle ha sin egen skämttidning, berättar Kauranen.
Tidningarna innehöll blandat material men med enstaka serier. Här börjar den politiska seriens historia. Den här traditionen har levt kvar i dagspressen som politiska karikatyrer och inom seriemediet är nog den politiska serien väldigt marginell. Därför kan man egentligen inte tala om en tradition av politiska serier i Finland.
På 1930 talet ritade Tove Jansson karikatyrer för tidningen Garm, en efterföljare till de politiska skämttidningarna från seklets början, där hon drev med nazism och kommunism.
– Vi kan ju också se på Muminserien och finna satir i den också, men den är inte häcklande eller skapar inte nidbilder som man gjorde i de politiska skämttidningarna, men det finns en sådan satirisk tradition i serieform som mera är en allmän kulturkritik eller kritik riktad mot vissa vanor som vi människor har, det kapitalistiska samhället på ett mera abstrakt plan, funderar Kauranen.
Samtida satir i norden
1990-talet innebar ett uppsving för seriekonsten i först Finland men också i Sverige. I Sverige har de politiska serieskaparna på feministiskt och vänsterhåll, till exempel Liv Strömquist och Nina Hemmingsson, fått ett verkligt uppsving. I Finland är den politiska serien fortfarande marginell, ofta eftersom seriemediet anses vara riktat till barn och unga. Någon tydlig politisk serietradition inom den politiska högern ser Kauranen inte men betonar att det tillsynes neutrala också är politiskt.
– Eventuellt kan man säga att serier som inte hanterar politik över huvudtaget och ägnar sig åt att underhålla massorna kan anses vara högerserier i det att de framhäver ett status quo i samhället och då kan ses som representanter för marknadskrafterna och det kapitalistiska samhället.
Avsaknaden av en marknad för seriekonsten i Finland har inneburit att den inhemska serien fortfarande är en konstform i marginalen som paradoxalt nog uppskattas för sitt personliga uttryck av seriepubliken i Europa.