Allt står inte rätt till med mentalvården i 70-talets Finland. Det går att låsa in en patient mot hans eller hennes vilja. Dessutom prioriteras medicinering framför terapi på vårdanstalterna.
Maija Almila berättar om sin egen upplevese av tvångsintagning. Hon hämtades bryskt från sin lägenhet och fördes till Hesperia sjukhus. Utan att få veta varför hon tvångsintogs eller hur länge hon skulle stanna på den slutna avdelningen.
Liknande tvångsintagningar var vanliga på 70-talet. Ulf Göran Ahlfors, psykiater på Hesperia sjukhus, berättar att det som krävs för att en person skall tvångsintas är att någon i dennes omgivning anmält honom eller henne till sjukhuset. Vad som följer efter tvångsintagningen är en två veckor lång prövotid då personens mentala hälsa undersöks och det besluts om fortsatt tvångsintagning är nödvändig eller ej.
Claes Andersson tycker inte om det dåvarande systemet. Han anser att patienten borde informeras varför hon tvångsintas och också få veta hur länge hon måste stanna på sjukhuset. Andersson tycker också att det läggs alldeles för mycket tilltro till medicinerna inom psykvården och att terapin borde få spela en större roll.