I veckans Kontroller har Matilda spelat peka-och-klicka-äventyret Broken Age: Act 2 medan björn har skjutit sig genom Guns, Gore & Cannoli. Ted har utfört spanska halvsteg i gymnastiksalen och kring det runda bordet diskuteras "walkthroughs" – är det okej att söka hjälp om man fastnar i spel eller inte?
Broken Age: Act 2
Recenserat av Matilda Ståhl
Format: PC (testat), PS4, PSV, Iphone, Ipad, Android
Broken Age: Act 2 är den andra halvan av amerikanska Double Fines Kickstarter-finansierade peka-och-klicka-äventyr Broken Age. Märk väl, det här är inte en uppföljare, utan snarare "den andra akten av en teaterföreställning" som vår recensent Matilda förklarar det. Detta innebär att den andra akten sammanfogas sömlöst med den första (som släpptes i fjol) och tillsammans utgör de ett enda sammanhängande spel.
Spelets huvudroller är flickan Vella och pojken Shay. Vella bor i en by där ungmör offras åt ett stort monster för att hålla freden, medan Shay befinner sig i ett rymdskepp och blir ompysslad av sina surrogatföräldrar. Tids nog länkas de två samman, och under akt två får Shay utforska Vellas miljöer och vice versa. Det här innebär tyvärr en hel del upprepande miljöer, vilket är det klart sämsta med akt två enligt Matilda.
Själva spelandet går ut på att man ska hitta föremål och använda dem på andra föremål för att avancera. Det är klassiskt peka-och-klicka med rötterna i Lucasarts-skolan (inte så konstigt eftersom Double Fines grundare Tim Schafer var en av Lucasarts största profiler). Man kan inte dö, och spelets tempo är sävligt och avnjuts fördelaktigt med en varm kaffekopp i ena handen. Matilda diggar berättelsen, karaktärerna och estetiken, och rekommenderar spelet åt alla som är trötta på hetsiga actionfräsare och bara vill ta det lugnt en stund.
Guns, Gore & Cannoli
Recenserat av Björn Karlsson
Format: PC (testat)
Guns, Gore & Cannoli är ett sidskrollande actionspel i 2d utvecklat av belgiska CRAZY MONKEY STUDIOS (studionamnet förtjänar versaler). Det handlar om 20-talsgangsters som skjuter zombier, och visst låter det som ett vinnande koncept på förhand. Vår recensent Björn tycker dock att spelet borde heta "Lost Potential: The Game" istället. Den grafiska stilen må vara fantastisk, men spelet är oerhört otillfredsställande och frustrerande . Det bestraffar istället för att belöna med långa laddningstider på vapnen, begränsad ammunition och elaka "spawnfällor". Både vapen och fiender saknar variation, och de sistnämnda är på tok för stryktåliga.
De första tio minuterna kändes ändå ganska positiva, men därefter svor och hatade Björn ända till mållinjen. De enda gångerna när spelet är i närheten av att vara underhållande är när det bokstavligt talat radar upp fiendehorder som mer eller mindre skriker "spräng oss!". Björn rekommenderar inte spelet till någon. Det är verkligen jättetråkigt.
Text: Benny Holmström