Skäggmodet går i cykler. Ibland står skägget för radikalism, ibland speglar ansiktsbehåringen ultrakonservativa åsikter. Men ett är i varje fall säkert: Påfallande många författare har stärkt sin konstnärsidentitet via en vildvuxen eller prydlig ansiktsbehåring. Visa mig ditt skägg och jag ska säga hurdana böcker du skriver, kunde man lugnt konstatera.
Skäggiga författare kan indelas i följande fem kategorier:
Det prydliga skägget
representeras av distinkta britter som D.H. Lawrence eller Joseph Conrad. Stilen är tuktad och glänsande precis som skägget på dess upphovsmän. Apparitionen andas klass och stil, men bakom den propra och högborgerliga fasaden kan ändå en skälm eller dystergök gömma sig.
Det profetiska skägget
bärs främst av distinkta äldre män som i sitt författarskap uppnått en position där de nästintill betraktas som orakel. Visdomen avspeglas i det långa vita skägget som inte sett en sax på årtionden. Till den skäggprofetiska falangen kan många ryska författare inräknas, i synnerhet Leo Tolstoij vars skägglängd korrelerar med omfånget på romanen Krig och fred.
Machoskägget
Ingen bar sin skäggprydda manlighet med sådan självklarhet som amerikanen Ernest Hemingway. Skepparkransen smeker hans haka och ger honom en air av äventyrare och karlakarl, en man som när som helst korsar Atlanten i roddbåt eller bestiger världens högsta berg. I hans skägg finns ett inbyggt löfte som lovar att man i hans sällskap aldrig har det tråkigt. Kvinnor drömmer om att få sticka sina fingrar i hans hårburr. Män tittar avundsjukt på och önskar sig en likadan kvinnomagnet.
Bohemskägget
Filosofer och flummiga fantasy- och SF-författare draperar sig gärna i ett stort och vildvuxet skägg a la Alan Moore. Den samhällskritiska hållningen och misstänksamheten mot all slags normer har satt sig på hakan i form av ett långt och spretigt skägg. Möjligen bidrar även den otuktade kreativiteten och ett konstnärligt bohemeri till den lite vårdslösa, men vänliga uppsynen.
Den koketta mustaschen
Günther Grass, August Strindberg, Werner von Heidenstam, Eugene O’Neill eller Ernst Brunner. Alla är de representanter för det författande mustaschsläktet. Ibland är mustaschen tjock och frodig, ibland smal och tunn som om anslaget och omfånget på den litterära ansträngningen kunde avläsas ur tätheten i rabatten. Ibland pekar mustaschen uppåt i en livsbejakande entusiasm, ibland slokar den när författaren tyngs av Weltschmerz eller bristande inspiration. Fast ofta finns skägget och mustaschen endast där som en påminnelse om att skrivprocessen fört författaren i mål och att han nu kan raka av sig sitt playoffskägg och sikta in sig på nya böcker och nya skäggformationer.
