KOMMUNISMEN OCH BALTIKUM

1. Inledning
2. Kommunismens brott mot freden i Baltikum
3. Folkmordens tid
4. Bokb�l och kulturmord
5. Tro och f�rf�ljelse
6. Ekonomin � koloss p� lerf�tter
7. Milj�f�rst�ring
8. Avslutning

 1. INLEDNING
 

"Alla har vi med v�mjelse f�ljt den senare tidens skeenden i Kosovo. Men vi i Estland betraktar uppt�ckten av civila massgravar med s�rskild avsky och oro. Ty vi b�r aldrig gl�mma att det var h�r i v�rt eget land, i byn Palermo n�ra staden Rakvere, inte l�ngt fr�n Tallinn, som de f�rsta massgravarna av detta slag uppt�cktes i december 1918. D� fick allm�nheten f�r f�rsta g�ngen h�ra ordet och se bilderna av massgravar. Dessa gravar inneh�ll inte kropparna av milit�ra k�mpar utan av vanliga m�n, kvinnor, barn och �ldringar, vars enda brott var att de tillh�rde en grupp som n�gon utsett som fiende. Uppt�ckten av dessa gravar inledde en tids�lder av totalt krig och totalitarism, v�r tids tv� gissel som gav upphov till dessa och andra brott mot m�nskligheten".

"Kommissionens arbete �terspeglar v�r gemensamma �vertygelse att vi inte kan bygga en fri och demokratisk framtid utan att g�ra upp med det f�rflutna. Att sopa det f�rg�ngnas h�ndelser under den gemensamma gl�mskans matta hj�lper oss varken att skapa f�rsoning eller framsteg mot en b�ttre framtid. Genom att handla s� skulle vi inte hindra att s�dana hemskheter upprepas. Tv�rtom, genom att i namnet av n�got slags kortsiktiga m�l strunta i det som h�nt skulle vi bara f�rs�kra oss om att leva i ett hus byggt p� l�san sand, ett hus som skulle rasa samman under f�rsta b�sta storm i framtiden".

"Kommissionen ska se bortom de svepande omd�men om grupper som legat till grund f�r m�nga av dessa brott: m�nga av dem blev, n�r allt kommer omkring, m�jliga endast d�rf�r att vissa grupper och r�relser utgick fr�n generaliseringar och stereotyper i st�llet f�r att se till det unika hos varje enskild m�nniska. Kommissionen ska undvika alla dubbla m�ttstockar n�r den v�rderar olika h�ndelser. Brott mot m�nskligheten �r brott mot m�nskligheten oberoende av vem som beg�r dem. Och kommissionen ska g�ra en s� v�ldokumenterad och fullst�ndig sammanst�llning att ingen kommer att kunna f�rneka det som h�nt eller att avst� fr�n att ta st�llning till det som h�nt".

 2. KOMMUNISTISKA BROTT MOT FREDEN I BALTIKUM

De baltiska � och �vriga nordiska � staternas s�kerhet under mellankrigstiden blev beroende av maktbalansen mellan stormakterna. N�r b�de Tyskland och och Sovjet under trettiotalet utvecklades i totalit�r riktning �kade krigsrisken och hoten mot bl a de baltiska folken. Det hj�lpte inte att de baltiska regeringarna undertecknat mellankrigstidens f�rbud mot alla krig eller att de ing�tt icke-angreppspakter med Sovjetunionen �r 1932 och tv� �r senare f�rl�ngt dem med tio �r.

Sedan f�rhandlingarna mellan v�stmakterna och det kommunistiska Sovjetunionen strandat sommaren 1939 s�kte kommunisterna i st�llet samf�rst�nd med nazisterna. Hitler och Stalin l�t utarbeta en icke-angreppspakt och ett hemligt till�ggsprotokoll. Denna nazi-kommunistiska �verenskommelse brukar kallas f�r Molotov-Ribbentrop-pakten (MRP) efter den sovjetiske utrikesministern Molotov och hans nazityske kollega von Ribbentrop, vilka undertecknade pakten den 23 augusti 1939. I det hemliga till�ggsprotokollet delade de tyska nazisterna och ryska kommunisterna upp bl a Finland, Baltikum och Polen mellan sig. Det blev startsignalen till andra v�rldskriget, som b�rjade med att f�rst Nazityskland och sedan Stalins Sovjet angrep och delade Polen mellan sig. Tio dagar efter det sovjetiska angreppet p� Polen sl�ts �nnu en nazi-kommunistisk pakt i Moskva med ytterligare ett hemligt till�ggsprotokoll, enligt vilket Stalin bytte till sig det d� �nnu sj�lvst�ndiga Litauen mot att Hitler fick den polska huvudstaden Warszawa med omnejd och �nnu ett polskt landskap. Varken litauer eller polacker tillfr�gades om sin vilja�

Samtidigt besl�t Stalin att tvinga p� de baltiska regeringarna �msesidiga bist�ndspakter. F�rdraget med Estland underteckades den 28 september 1939 och gav sovjetmakten r�tt att stationera 25 000 soldater i �rlogsbasen Paldiski vid Finska viken samt i flygbaser p� det estniska fastlandet och p� �arna utanf�r. Den 5 oktober tvingades Lettland till motsvarande f�rdrag och m�ste ta emot 30 000 sovjetiska soldater och den 10 oktober tvingades litauerna ta emot 20 000 soldater fr�n sin kommunistiske stormaktsgranne.

I dessa bist�ndspakter betonade de sovjetiska kommunisterna sin respekt f�r balternas statliga sj�lvstyre, statsskick, ekonomiska och politiska system samt milit�ra handlingsfrihet. Men samtidigt tryckte den sovjetiska generalstaben kartor d�r baltstaterna angavs som delrepubliker i Sovjetunionen. Och dagen efter den sista baltiska bist�ndspaktens undertecknande skrev den bitr�dande sovjetministern f�r s�kerhetsfr�gor, general Ivan Serov, under en hemlig order om registrering och d�refter deportering av "antisovjetiska element" fr�n de d� �nnu sj�lvst�ndiga staterna Estland, Lettland och Litauen.

�nnu en m�nad senare anf�ll de ryska kommunisterna Finland. Finl�ndarnas sega motst�nd f�rdr�jde f�rmodligen den kommunistiska ockupationen av Baltikum.. Men med vinterkriget mot Finland avklarat och med v�stmakternas blickar v�nda mot v�stfronten � d�r Paris f�ll f�r de tyska nazisterna den 14 juni 1940 � passade de ryska kommunisterna p� att kr�va en ny, sovjetv�nlig regering i Litauen. Dagen efter ockuperades Litauen av R�da arm�n. �nnu en dag senare kr�vde den sovjetiska regeringen att ocks� Lettland och Estland skulle utse nya regeringar som vore villiga att "�rligt uppfylla" bist�ndspakterna samt sl�ppa in ett obegr�nsat antal sovjetiska soldater. De estniska och lettiska ledarna fann milit�rt motst�nd meningsl�st och s� kunde sovjetiska styrkor ockupera �ven Lettland och Estland den 17 juni 1940.

Genom ockupationen av Estland, Lettland och Litauen br�t de sovjetiska kommunisterna mot minst 15 internationella avtal � alltifr�n fredsf�rdragen efter f�rsta v�rldskriget (d�r Lenins regering lovade att "f�r evig tid" respektera baltstaternas sj�lvst�ndighet) till icke-angreppspakterna inf�r andra v�rldskriget och Nationernas F�rbunds stadga. De kommunistiska makt�vertagandena skildrades senare som stora segrar f�r de baltiska folken och kommunistpartierna. Men de baltiska kommunistpartierna hade sommaren 1940 mellan 100 och 200 medlemmar vardera, s� det var nog tur att de inhemska kommunisterna fick hj�lp av de minst hundra g�nger fler sovjetiska soldaterna�

Ett par dagar efter den sovjetiska inmarschen utn�mndes nya regeringar i de tre baltstaterna. Ministrarna valdes ut av s�rskilda sovjetiska s�ndebud. Precis som i �steuropa efter andra v�rldskriget fick kommunisterna nyckelposter som inrikesministerns, men de flesta ministrarna var icke-kommunister. Befolkningen skulle invaggas i falska f�rhoppningar.

En m�nad senare genomf�rdes allm�nna val, som p� en rad punkter stred mot g�llande vallagar. Alla utom kommunisternas kandidater f�rbj�ds att delta (i Estland kunde av misstag en oppositionskandidat st�lla upp i en valkrets men han arresterades p� valets f�rsta dag, anklagad f�r v�xelbedr�geri). N�r valdeltagande blev mycket l�gt, f�rl�ngdes valet med en dag. De som kr�vde att f� l�gga sin valsedel i ett slutet kuvert, k�rdes raka v�gen till s�kerhetspolisens f�rh�rslokaler och anklagades f�r att vara "antikommunister" eller "folkfiender". S� genomf�rdes de omr�stningar som i statsvetenskaplig litteratur gjorde "baltiska val" liktydigt med skenval, innan s�dana val blev regel ocks� i det kommunistiska �steuropa efter andra v�rldskriget.

Enligt officiella uppgifter st�ddes det "arbetande folkets block" av 92,8 procent av de r�stande i Estland, 97,6 procent i Lettland och hela 99,19 procent i Litauen. Den sovjetiska nyhetsbyr�n TASS meddelade valresultaten redan tolv timmar innan vallokalerna st�ngts i Baltikum. De ansvariga hade inte noterat att valet f�rl�ngts med en dag p� grund av det l�ga valdeltagandet. S� kunde baltiska v�ljare f� reda p� hur de r�stat redan innan r�stsammanr�kningen b�rjat. �

De nyvalda parlamenten besl�t att f�rvandla baltstaterna till socialistiska sovjetrepubliker samt att ans�ka om intr�de i Sovjetunionen. Den 3 augusti beviljade Sovjetunionens H�gsta Sovjet Litauen, den 5 augusti Lettland och den 6 augusti Estland intr�de i Sovjetunionen.
Juristprofessorn och socialdemokratiske riksdagsmannen �sten Und�n konstaterade den 16 augusti 1940 i den svenska riksdagen:
 

"Tre f�rut sj�lvst�ndiga stater har likviderats p� n�gra dagar. Den skenbara frivilligheten kan inte bedra n�gon iakttagare. Vi veta numera allt f�r v�l hur en s�dan frivillighet skapas�De �terst�ende sm�staterna i Europa som �nnu �ro fria har f�tt en ny l�rorik �sk�dningslektion genom att bevittna den taktik som anv�ndes mot de baltiska staterna".

 3. FOLKMORDENS TID

Fr�n sin f�rsta stund vid makten har kommunister i alla underkuvade l�nder utpekat olika samh�llsgrupper som sp�rrats in i l�ger f�r tv�ngsarbete och indoktrinering, ofta kallad "omskolning", eller f�r omg�ende avr�ttning. Det b�rjade med "avkosackiseringen" i Ryssland och Ukraina under Lenins tid och f�ljdes av "avkulakiseringen" i samma l�nder under Stalins tid. Denna (brist p�) m�nniskosyn, som s�g m�nniskor enbart som f�retr�dare f�r vissa "intressen" samt som medlemmar av vissa samh�llsklasser eller andra sociala grupper, fick sin forts�ttning i Baltikum genom de stora avr�ttningarna, arresteringarna och deportationerna under 1940-talet.

Under den f�rsta sovjetiska ockupationen,1940-41,  d�mdes 179 m�nniskor till d�den i Estland av sovjetiska (folk)domstolar, medan c a 2 200 d�dades p� andra s�tt. De flesta m�rdades av de s k f�rintelsebataljonerna samt av s�kerhetspolisen NKVD, bland annat i Tartus och Kuressaares f�ngelser (1).

I Tartu g�mde kommunisterna 190 lik i en brunn p� g�rden till en polisstation. P� samma g�rd h�lls n�gra �rtionden senare specialdresserade hundar, som vid behov sattes in mot estl�ndare som kr�vde frihet f�r sitt land och ett slut p� den kommunistiska terrorn. I n�rheten ligger det gamla K�ttorget (Liha turg nr 7), d�r kommunisterna i januari 1919 m�rdade arton f�ngar, bland dem den grekisk-katolske biskopen Platon. I Kuressaare genomf�rdes morden p� g�rden till stadens medeltidsslott.

Under hela den sovjetiska tiden var det f�rbjudet att skriva eller tala om de kommunistiska morden.  Men h�sten 1988 kunde en tidning p� �sel publicera en �gonvittnesskildring av en �verlevande:
 

"S�vitt jag vet var det bara tre som sk�ts ihj�l och som senare �terfanns i brunnen. Alla andra torterades till d�ds. De var omkring hundra. Ingen vet exakta antalet. Tortyrmetoderna var m�nga; p� en man skar man av l�pparna, p� en annan n�san, tungan, �ronen. M�nga hade man kokat f�tterna p�, hos n�gon ena foten och hos andra b�da. Det fanns ocks� offer, fr�n vilkas rygg man skar ut hudstycken och p� vilka man band h�nderna p� ryggen med taggtr�d. N�gra stack man ut �gonen p�. En kvinna fick br�sten bortskurna.
Jag var d�r n�r liken bars upp ur k�llarna. Under dagen kom tusentals m�nniskor f�r att s�ka sina anh�riga. M�nga fann dem ocks�. Det var en vidrig syn, som jag aldrig gl�mmer".

Redan h�sten 1939 � n�stan ett �r f�re ockupationen � hade den sovjetiske vicekommissarien f�r statens s�kerhet, general Ivan Serov, undertecknat ordern om massdeportationer fr�n baltstaterna. Enligt denna order, nr 001223 av den 11 oktober 1939, skulle en rad befarat antisovjetiska element skickas iv�g till sovjetiska l�ger. Bland grupper som s�rskilt n�mndes m�rktes medlemmar i alla icke-kommunistiska partier (fr�n h�gern till socialdemokraterna och frihetliga socialister) samt personer som uteslutits ur kommunistiska organisationer, poliser, milit�rer och hemv�rnsm�n, h�gre statstj�nstem�n och diplomater, domare och �klagare, k�pm�n samt �gare till stora hus och hotell, anst�llda vid utl�ndska f�retags dotterbolag samt andra personer med omfattande utlandskontakter (till och med esperantister, frim�rkssamlare och r�dakorsare), pr�ster samt sl�ktingar till m�nniskor som flytt v�sterut.

Fr�n Estlands deporterades under detta enda dygn 9 250 personer, fr�n Lettland 15 081 personer och fr�n Litauen omkring 13 600 personer (2).  Sammanlagt deporterades allts� omkring 38 000 balter under ett enda dygn.

S�kerhetspoliserna beh�vde inte ange sk�l n�r de mitt i natten kom f�r att h�mta misst�nkta m�nniskor. Alla familjemedlemmar m�ste f�lja med � ocks� sp�dbarn, gamla och sjuka. De hopsamlade k�rdes p� lastbilar till n�rmaste j�rnv�gsstation, d�r kvinnor och barn skildes fr�n m�nnen f�r att kanske aldrig �terse dem.

Ofta dr�jde det dagar innan f�rden fortsatte till sibiriska l�ger. De gallerf�rsedda godsfinkorna och boskapsvagnarna saknade sanit�ra inr�ttningar och stanken blev fruktansv�rd. De flesta sp�dbarn, sjuka och �ldringar dog under den vanligen veckol�nga f�rden till den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Sovjetiska och andra kommunister har anf�rt olika sk�l f�r att f�rsvara massdeportationerna fr�n Baltikum. F�r det f�rsta har det h�vdats att de borgerliga regimerna under mellankrigstiden f�rf�ljde kommunister och d�rf�r var det inte mer �n r�tt och rimligt, eller �tminstone f�ljdriktigt och f�rst�eligt, att kommunistregimerna f�rf�ljde borgare. J�mf�relsen haltar p� flera s�tt. De "borgerliga" regeringarna, som i verkligheten �ven leddes av socialdemokratiska statsministrar, arresterade en del kommunister som p� sovjetiskt uppdrag f�rs�kte st�rta landets lagliga och demokratiska regering exempelvis under 1924 �rs kommunistkupp i Estland. Sammanlagt arresterades i mellankrigstidens Estland 258 personer av sk�l som m�jligen kan kallas politiska. Det kan j�mf�ras med att kommunisterna efter 1940 �rs ockupation bara under under de tv� f�rsta m�naderna 7 043 personer, vars "brott" vanligen bestod i att de tillh�rde "fel" samh�llsgrupper. Kommunisterna arresterade allts� p� tv� m�nader 27 g�nger fler m�nniskor  �n icke-kommunisterna gjort p� tv� �rtionden � och kommunisternas offer var dessutom oskyldiga (3).

F�r det andra har det p�st�tts att deportationerna var n�dv�ndiga f�r att rensa l�nderna fr�n "antisovjetiska element" inf�r det nazityska anfallet. Men samma dag som deportationerna inleddes publicerade det sovjetiska partiorganet Pravda ett meddelande fr�n nyhetsbyr�n TASS som "bryskt avvisade alla rykten om ett m�jligt tyskt angrepp p� Sovjet som provokationer". Dessutom var 28,4% av dem som deporterades fr�n Estland under 14 �r och 17,3% �ver 50 �r och skulle i ett krigsfall knappast ha kunnat v�lla kommunisterna st�rre skada; bara 21,5% var m�n mellan 20 och 49 �r, som kunde betraktas som vapenf�ra. I sj�lva verket var det just dessa massdeportationer som mer �n n�got annat bidrog till att g�ra balterna till gl�dande antikommunister och sovjethatare. Sedan de balttyska baronernas tid hade tyskarna av de flesta ester och letter betraktats som arvfienden, men efter den nationella chock som 1941 �rs deportationer innebar f�r de sm� baltiska folken h�lsades tyskarna snarast som befriare i b�rjan. F�rst sedan de tyska nazisterna visat sig lika om�nskliga som ryska och andra kommunister blev de lika hatade av balterna.

Bland de deporterade fr�n Estland fanns drygt 400 judar. Som s� ofta drabbades judar �nnu h�rdare �n andra folkgrupper av en diktatorisk regim. Judarna utgjorde 0,4% av Estlands befolkning enligt den d� senaste folkr�kningen, men 4% av antalet deporterade. I Litauen utgjorde judarna n�stan 1/12 av befolkningen, men 1/5 av de arresterade och deporterade under den f�rsta sovjetiska ockupationen.

Den f�rsta massdeportationen skulle enligt planerna ha f�ljts av en andra och en tredje. Den andra skulle ha �gt rum redan m�naden efter, i juli 1941. Men den tyska frammarschen gick s� snabbt att de kommunistiska f�rintelsebataljonerna inte hann med vare sig den andra eller tredje deportationsv�gen � utom p� �sel dit tyskarna n�dde senare �n till fastlandet. Att d�ma av det som kommunisterna hann med p� �sel skulle den andra och tredje v�gen ha blivit betydligt mer omfattande �n den f�rsta. Enligt de utf�rliga namnlistor som fanns klara f�r hela landet skulle lika m�nga ha deporterats som kom att skickas iv�g v�ren 1949 i samband med tv�ngskollektiviseringen av det baltiska jordbruket.

En av de deporterade var en ung pojke som skrev dagbok fr�n den v�rdag d� han och hans f�r�ldrar skickades till Sibirien till den dag �r 1944 d� papperet tog slut f�r honom. Pojken och modern skildes som vanligt fr�n fadern f�re avf�rden till Gulagarkipelagen. Pojken skildrar allt som h�nder i hans vardag, hur den ene lekkamraten efter den andre d�r av undern�ring, hur en bekant stj�l potatis f�r att inte sv�lta ihj�l och kastas i f�ngelse som straff, hur han och modern klarar livet genom att �ta n�sselsoppa osv.Var tredje eller fj�rde dagboksanteckning slutar med fr�gan:"Pappa, var �r du? Varf�r f�r du mig inte h�rifr�n? Gud, kan du inte vara sn�ll och h�lsa till min pappa". Men pappan �r f�rst�s redan d�d. Kanske skulle en bok som denna � en estnisk "Anne Franks dagbok" - kunna bidra till att f� n�got fler svenskar att f�rst� vad v�ra baltiska grannfolk drabbades av, om n�got svenskt f�rlag ville ge ut den?

Bland de deporterade var Estlands president Konstantin P�ts, som s�ndes iv�g redan i juli 1940 och arresterades i juni 1941 f�r att d�refter h�llas f�ngslad p� olika platser tills han dog p� ett mentalsjukhus i Burasjevo i Ryssland i januari 1956. I juni 1977 n�ddes vi i v�st av tre av presidentens brev, skrivna i sovjetisk f�ngenskap � f�rmodligen 1953 eftersom president P�ts n�mner sin f�rest�ende 80-�rsdag. Breven b�r hans namnunderskrift och tumavtryck.

Det sj�lvst�ndiga Estlands siste president ber�ttade att han utsatts f�r alla former av f�r�dmjukelser och hotats till livet. Han fick inte anv�nda sitt eget namn utan kallades bara "Nr 12". Han till�ts inte skriva till sina anh�riga eller ta emot hj�lp fr�n dem. I ett av breven v�nde sig president P�ts till v�rldsopinionen och v�djade om hj�lp till de baltiska folken:
 

"Jag v�nder mig till F�renta Nationerna och hela den upplysta v�rlden med en anh�llan om hj�lp till folken i Estland, Lettland och Litauen, mot vilka de ryska ockupanterna anv�nder s�dant v�ld att de kan g� under. Jag f�rklarar annekteringen av de baltiska staterna, som genomf�rdes �r 1940, f�r ett brutalt brott mot internationell r�tt och en f�rfalskning av dessa annekterade folks fria vilja. R�dda dessa folk fr�n fullst�ndig f�rintelse och till�t dem att fritt best�mma �ver sitt �de. Inr�tta i de baltiska staterna en FN-myndighet under vars �verinseende medborgarna i dessa stater genom folkomr�stning kan uttrycka sin sanna folkvilja. M� Estland, Lettland och Litauen vara fria och sj�lvst�ndiga stater!

K.P�ts (underskrift) (fingeravtryck)" (4)

Sammanlagt deporterades �tta tidigare stats�verhuvuden och 38 ministrar fr�n Estland. Samma �de drabbade tre f d stats�verhuvuden och femton ministrar fr�n Lettland samt presidenten, fem statsministrar och 24 andra ministrar fr�n Litauen.

Bland dem som deporterades och senare avr�ttades fanns ocks� ett stort antal officerare, bland dem 79 generaler och �verstar fr�n Estland. I Lettland beordrades alla h�gre lettiska officerare till Moskva f�r "kompletterande utbildning" dagen f�re 1941 �rs massadeportation; de flesta arresterades vid ankomsten och sk�ts senare eller sp�rrades in i l�ger. P� motsvarande s�tt gick kommunisterna till v�ga i angr�nsande l�nder, exempelvis i Polen d�r de likviderade de flesta polska officerare som tagits till f�nga under Hitlers och Stalins blixtkrig mot Polen 1939-40. Omkring 4 500 av dem avr�ttades i Katyn och h�r till det f�tal vars �de sent omsider uppm�rksammades i v�st.

I Lettland arresterades och d�mdes enligt R�da Korsets ofullst�ndiga statistik 7 020 lettl�ndare (f�re den stora deportationen i juni 1941); av dessa arkebuserades 980 personer och begravdes i �tta massgravar. Resten s�ndes till sibiriska l�ger. Sedan f�ljde den f�rsta stora deportationen i juni 1941:
 

"Chocken som drabbade det lettiska folket var fruktansv�rd. Efter den 14 juni var folk r�dda f�r att vistas hemma, m�nga �vernattade hos bekanta p� avl�gsna platser eller flydde till skogs, st�mningen var desperat. Ett makabert inslag var det att myndigheterna l�tsades som om ingenting h�nt, tidningarna skrev inte en rad om  deportationerna, ingen l�mnade n�gra upplysningar om de f�rsvunna, ingenstans kunde man v�nda sig f�r hj�lp eller beskedd. V�rlden teg. (5)"

I Lettland d�dades omkring 80 000 inv�nare � alla de n�stan 70 000 judar som stannat i landet och drygt 10 000 letter och andra lettl�ndska medborgare. Sammanlagt mobiliserade den kommunistiska och nazistiska ockupationsmakten omkring 250 000 lettl�ndska medborgare, varav ca 100 000 dog i striderna (7).

I Litauen d�dades mer �n 100 000 litauiska judar av ockupationsmakten och deras handg�ngna m�n. Judarnas andel av befolkningen sj�nk fr�n 8 procent f�re andra v�rldskriget till under en procent efter�t. Bara 20 000 av de drygt 150 000 f�rkrigsjudarna �verlevde F�rintelsen.

Inf�r den andra sovjetiska ockupationen h�sten 1944 flydde upp�t 300 000 balter v�sterut. Medan de flesta av de omkring 70 000 estniska flyktingarna valde sj�v�gen till Sverige eller Finland, flydde de flesta letter och litauer till Tyskland. Tusentals balter dog under flykten, omkring 4 000 av dem n�r fartygen "Moero" och "Nordstern" gick i kvav p� �stersj�n. Tiotusentals m�nniskor repatrierades, dvs s�ndes av v�stmakterna tillbaka till sina ockuperade heml�nder efter kriget;  till Estland �ters�ndes omkring 31 000 m�nniskor (varav drygt 12 000 krigsf�ngar och n�stan 19 000 civilister) enligt sovjetiska uppgifter.

Sverige tog emot omkring 32 000 estl�ndare (varav omkring 7 000 estlandssvenskar), n�rmare 5 000 letter och drygt 400 litauer. Balterna blev den f�rsta stora flyktinggruppen som kom till Sverige och stannade. De m�tte stor m�nsklig men liten politisk f�rst�else. I b�rjande belades de t o m med s k propagandaf�rbud, dvs de fick inte vittna offentligt om det kommunistiska (och nazistiska) f�rtryck de varit utsatta f�r. F�r landsm�nnen i de gamla heml�nderna v�ntade ytterligare n�gra �rtionden av folkmord och f�rtryck, f�rryskning och allm�n ofrihet, militarisering och v�xande milj�f�rst�relse, utan att omv�rlden brydde sig n�mnv�rt.

Under den andra sovjetiska ockupationens f�rsta �rtionde, fr�n 1944 till 1953, arresterades omkring 20 000 m�nniskor av uppgivet politiska sk�l i Estland. Omkring 13 000 av dem s�ndes till arbetsl�ger, d�r m�nga av dem senare dog. Enligt sovjetiska uppgifter d�dades omkring 1 500 gerillak�mpar, s k skogsbr�der, i Estland.

Den antikommunistiska gerillakampen i Litauen blev den mest l�ngvarig och omfattande i efterkrigstidens Europa, fast f� utomlands h�rde talas om den. Omkring 25 000 litauiska gerillam�n d�dades av sovjetmakten. F�r att f�rs�ka kn�cka gerillan deporterades 41 158 litauer i maj 1948.

Natten till den 25 mars 1949 sl�pades ytterligare n�stan 100 000 balter fr�n sina hem och s�ndes i  boskapsvagnar till sibiriska l�ger. M�nga av dem var sm�b�nder eller anh�riga till tidigare deporterade. Av de deporterade var omkring  20 500 estl�ndare, ca 40 500  lettl�ndare och omkring 33 500 litauer (8).

Den estniske historikern Evald Laasi �tergav n�stan frytio �r senare en unik tabell med uppgifter om planerade och faktiska deportationsoffer fr�n Estland v�ren 1949. Den byggde p� uppgifter fr�n d�varande folkkommissarien f�r statens s�kerhet i Estland, generalmajor Boris Kumm, till det estl�ndska kommunistpartiets centralkommitt�:

Tabell 1.Deportationsoffer i Estland, mars 1949, planerat resp. faktiskt antal.
 

	Planerat	Faktiskt
M�n	7 582	4 507
Kvinnor	9 935	10 274
Barn (t o m 15 �r)	4 809	5 717
Sammanlagt	22 326	20 498

K�lla: Den estniska tidningen "Kodumaa"(Hemlandet) 16.11.1988

Som synes deporterades n�stan ett par tusen f�rre m�nniskor �n planerat. M�nga m�n flydde till skogs under deportationsnatten och gick med i gerillan. D�rf�r tvingades kommunisterna samla ihop och skicka iv�g fler kvinnor och barn �n de fr�n b�rjan t�nkt sig, men de fick inte tag i tillr�ckligt m�nga f�r att kompensera bortfallet av m�n. �n en g�ng hade den kommunistiska planekonomin misslyckats�

Andelen m�nniskor som deporterades varierade i olika delar av landet, men i snitt s�ndes 7,6 procent av befolkningen iv�g. Enligt den estniska forskaren Aigi Rahi, som specialstuderat deportationerna fr�n omr�det kring universitetsstaden Tartu, riktades deportationen "direkt mot barn, kvinnor och �ldre. Andelen m�n i arbetsf�r �lder var bara 12 procent" (9).

Av 1949 �rs deporterade dog uppskattningsvis var tionde i Sibirien. Eftersom f�rh�llandevis m�nga av dem var �ldre, skulle en del av dem ha d�tt ocks� om de f�tt stanna i Estland. Men det �r f�rst�s ingen urs�kt f�r att de inte fick sluta sina dagar som fria m�n i sitt eget hemland. De som �verlevde och s� sm�ningom fick �terv�nda till hemlandet fick inte bos�tta sig p� den forna hemorten, inte heller i de st�rsta st�derna och de hade sv�rt att f� arbete. Rahi kommenterar:
 

"De skador som 1949 �rs marsdeportation v�llade kan inte uppskattas enbart i siffror och procentandelar. Det handlar om tusentals f�rlorade �r av skapande arbete, krossade familjer, of�dda barn, st�ngda utbildningsv�gar. De som s�ndes till Sibirien som barn kunde inte tala ryska och de m�tte stora sv�righeter i de ryskspr�kiga skolorna. Yngre barn l�rde sig ryska mycket bra och tvingades efter �terkomsten till Estland att forts�tta i ryskspr�kiga skolor. Deportationen innebar slutet f�r privat jordbruk och tv�ngskollektivisering. Som en f�ljd av f�rf�ljelsen b�rjade fruktan, hat och angiveri att sprida sig bland befolkningen� Efter 1949 �rs massdeportation och tv�ngskollektivisering av jordbruket �kade k�nslan av hoppl�shet och likgiltighet bland landsbygdsbefolkningen. Det �terspeglades i fallande f�delsetal, flykt fr�n landsbygden och ett v�xande antal sj�lvmord. Dessutom skapade massdeportationen gynnsamma f�ruts�ttningar f�r invandring och en kraftig f�r�ndring av befolkningens sammans�ttning".

�r 1950 deporterades ytterligare 1 415 est- och lettl�ndare fr�n de delar av det sj�lvst�ndiga Estlands och Lettlands territorium som avskilts �r 1945 och inf�rlivats med Ryssland.

�ret efter skickas n�gra hundra medlemmar av f�rbjudna religi�sa samfund och sekter i Estland till sibiriska l�ger.

V�ren 1950 antog de baltiska kommunistpartierna., p� order fr�n Moskva, resolutioner som lades till grund f�r att arrestera intellektuella grupper som l�rare, f�rfattare, konstn�rer, musiker, advokater och l�kare. Ocks� inhemska kommunistledare anklagades f�r att vara "borgerliga nationalister", bland dem partiets f�rste sekreterare, regeringschefen och ordf�randen f�r Estlands H�gsta Sovjets presidium och andra ledande "junikommunister", allts� estniska kommunister som kommit till Estland fr�n Ryssland efter ockupationen i juni 1940. I slutet av samma �rtionde utrensades ordf�randen f�r Lettlands H�gsta Sovjets presidium, regeringschefen, flera ministrar, partisekreterare, chefredakt�rer och andra ledande partim�n, sedan en grupp lettiska "nationalkommunister med vice regeringschefen Eduards Berklavs i spetsen hade lyckats skaffa sig flertal i det lettl�ndska kommunistpartietrs viktigaste organ, politbyr�n. Eftersom sovjetledaren Nikita Chrusjtjev i sitt "hemliga tal" till 1956 �rs sovjetiska partikongress hade talat om alla folks r�tt att v�lja sin egen v�g till socialismen, trodde de att denna r�tt ocks� g�llde letterna. De hade fel. Vid samma tid avsattes undervisningsministern, universitetsrektorn i huvudstaden och flera professorer i Litauen � alla anklagade f�r att vara "borgerliga nationalister".

Sammanlagt deporterades under Stalins tid omkring 139 700 m�nniskor fr�n Lettland. Under hela den kommunistiska tiden arresterades 51 973 lettl�ndare, varav 1 986 enligt officiella uppgifter arkebuserades. Det sammanlagda antalet k�nda offer f�r kommunisternas folkmord i Lettland � arresterade, avr�ttade och deporterade � uppgick allts� till 191 673 m�nniskor. Det motsvarar ungef�r 15 procent av landets befolkning enligt 1959 �rs folkr�kning. I verkligheten torde antalet ha varit �nnu st�rre, eftersom l�ngtifr�n alla arresteringar, avr�ttningar och deporteringar antecknades och bevarades i olika arkiv. M�nga lettl�ndare d�dades dessutom i Ryssland, men ingen vet hur m�nga: av de lettl�ndare som bodde i Sovjetunionen f�re andra v�rldskriget drabbades omkring 70 000 av 1937-39 �rs terrorv�g och 25 000 av dem d�dades (10).

I Litauen uppgick det sammanlagda antalet k�nda offer f�r kommunismen enligt samma ber�kningss�tt till ca 360 000 m�nniskor; ca 130 000 deporterade (varav 28 000 dog i Sibirien), ca 200 000 arresterade (varav 149 741 senare �verf�rdes till kommunistiska koncentrationsl�ger), 25 000 d�dade motst�ndsm�n och  2 747 d�dade f�ngar i litauiska f�ngelser.

I Estland kan kommunismens offer sammanfattas enligt f�ljande: ca 30 000 deporterade, ca 80 000 arresterade, ca 2 000 avr�ttade och lika m�nga civila offer f�r kommunistisk terrorbombning, ca 10 000 stupade soldater p� rysk sida (och ca 8 000 p� tysk sida). Befolkningsf�rlusterna i Estland var dock ett par, tre g�nger st�rre. Till ovann�mnda tal kan d� l�ggas ca 70 000 flyktingar, ca 20 000 balttyskar som flyttade "hem" till Tyskland f�re och under kriget, ca 80 000 m�nniskor som evakuerades eller mobiliserades och s�ndes till Ryssland, ca 70 000 inv�nare i omr�den som med tv�ng avskildes fr�n Estland och inf�rlivades med Ryssland osv. Om man ocks� r�knar med anh�riga till alla arresterade, avr�ttade, deporterade och annars f�rf�ljda kan man s�ga att h�lften av befolkningen drabbades av de kommunistiska f�rf�ljelserna (11).

Samtidigt som m�nga ester, letter och litauer s�ndes fr�n sina heml�nder, s�ndes m�nga ryssar och en del vitryssare, ukrainare och andra till Baltikum � f�rmodligen ocks� en del av dessa mot sin vilja. F�ljden av dessa kommunistiska folkomflyttningar blev att balternas andel av befolkningen i sina heml�nder stadigt sj�nk.

Esterna utgjorde enligt 1938 �rs uppgifter drygt 93 procent av befolkningen i Estland. Ett halvsekel senare hade deras andel sjunkit under 60 procent. Inget annat land i Europa hade r�kat ut f�r s� stora befolkningsf�rluster under och efter kriget som Estland (och Lettland). �nnu vid b�rjan av nittiotalet hade esterna inte uppn�t samma antal som f�re kriget, ockupationerna och deportationerna.

"Det �vriga Europa k�nner inga s� dramatiska befolkningsf�r�ndringar och kan d�rf�r ha sv�rt att fatta vad esterna utsatts f�r" konstaterade Lennart Meri, d� v�lk�nd f�rfattare och filmare samt sedermera utrikesminister och president, n�r jag intervjuade honom i b�rjan av nittiotalet."Det finns inget att j�mf�ra med. Men man kan f�rs�ka f�rest�lla sig Moskva med 15 miljoner inv�nare,d�r halva befolkningen bestod av kineser och d�r t ex trafikpoliserna med �storebrors� r�tt bara talade kinesiska. Och d�r man p� restaurangerna ersatt de gamla besticken med rispinnar" (12).

L�get var inte b�ttre i Lettland, sett ur det lettiska folkets synvinkel. Letterna var i b�rjan av nittiotalet n�stan 100 000 f�rre �n de varit f�re andra v�rldskriget. Andelen letter i Lettland sj�nk under samma tid fr�n 82 till 52 procent. I huvudstaden Riga var inte mer �n var tredje inv�nare lett, i den n�st st�rsta staden Daugavpils bara var �ttonde osv.

�versatt till svenska f�rh�llanden skulle de baltiska befolkningsf�rlusterna under andra v�rldskriget ha motsvarat att mer �n en miljon svenskar arresterats eller deporterats. De estniska erfarenheterna skulle vidare ha inneburit att halva befolkningen i exempelvis Stockholm bestod av ryssar � medan de lettiska erfarenheterna skulle inneb�ra att mer �n 2/3 av den svenska huvudstaden befolkades av rysktalande. Gatskyltarna skulle ha varit tv�spr�kiga, med de flesta taxichauff�rer, postkass�rskor, aff�rsbitr�den och andra skulle bara ha talat ryska. Vid alla sammantr�den hos myndigheter, f�reningar och organisationer och p� arbetsplatser skulle det ha r�ckt med en enda enbart rysktalande f�r att ocks� alla svenskar m�ste f�rs�ka r�dbr�ka ryska spr�ket. Om de d� tog till det reaktion�ra argumentet att man borde f� tala svenska i Sverige skulle de st�mplats som "borgerliga nationalister" och "antikommunister" och hade tvingats att f�rklara sig f�r den kommunistiske partiorganisat�ren p� sin arbetsplats och kanske f�r s�kerhetspolisen.

Den som i berusat � eller rent av nyktert tillst�nd � sj�ng den gamla, f�rbjudna nationals�ngen "Du gamla, du fria" eller g�mde den gamla bl�-gula flaggan p� vinden skulle, om han eller hon blev uppt�ckt, ha kunnat d�mas till ett �rs straffarbete eller sp�rras in p� mentalsjukhus. De som dr�mt om att resa utomlands eller att f� k�pa en egen bil om tio �r hade kunnat gl�mma det, om de hade en anm�rkning i sin arbetsbok. Eller �nnu v�rre, om de hade n�gon sl�kting som flydde �ver �resund vid den kommunistiska "befrielsen" eller som d�mts till det "svenska straffet", allts� 25 �rs straffarbete i de lappl�ndska j�rnmalmsgruvorna f�ljt av 5 �rs f�rvisning till Norrlands inland.

Estland tvingades under den kommunistiska tiden ta emot drygt 7 miljoner invandrare, framf�r allt ryssar, som i de flesta fall aldrig rotade sig eller brydde sig om att l�ra sig landets spr�k. I Sverige skulle de ha motsvarat att ungef�r 35 miljoner invandrare kommit och g�tt och att ungef�r 5 miljoner av dem stannat samt f�tt en rad spr�kliga och andra f�rm�ner.

Invandring till ett fritt samh�lle, d�r den inhemska befolkningen inte utsatts f�r folkmord och inte k�nner sin framtid hotad, �r en sak. En annan sak �r massinvandring utan att landets egna myndigheter kan p�verka den och d�r den inhemska befolkningen s�tts i strykklass medan invandrare ges f�rtur i arbets- och bostadsk�n med mera.

Med facit i hand �r det n�rmast ofattbart att ester, letter och litauer � efter �rtionden av f�rryskning och f�rtryck � lyckades frig�ra sig utan att kr�ka ett enda h�r p� en enda rysk invandrares huvud. Kanske ins�g de att �ven de flesta ryssar var kommunismens offer snarare �n dess aktiva eller passiva hantlangare och medl�pare.
 
 
 

 4. BOKB�L OCH KULTURMORD

D�r kommunister kommit till makten p� egen hand, har de vanligen fullf�ljt folkmorden med kulturmord. S� ocks� i Baltikum.

P� �rsdagen av den nazi-kommunistiska pakten meddelade den kommunistiska partitidningen "Rahva H��l" (Folkets r�st) i Estland  att regeringen beslutat att "fr�n f�rs�ljning och annan spridning undandra all antisovjetisk f�rtals- och uppviglingslitteratur, litteratur som r�ttf�rdigar och f�rordar de storborgerliga utsugarnas ideologi och utsugning, chauvinistisk litteratur som underbl�ser fiendskap och hat mellan folken samt all slags religi�s litteratur som str�var efter att uppn� politiska m�l genom att v�dja till m�nniskors religi�sa k�nslor. Detta beslut omfattar s�v�l tidningar och tidskrifter som sk�n- och facklitteratur".

Redan m�naden innan hade de kommunistiska s�kerhetsorganen beslutat att beslagta och f�rst�ra "f�rstr�elselitteratur" som de av n�gon anledning ogillade � alltifr�n Edgar Rice Burroughs ber�ttelser om Tarzan till Alexander Dumas� "Greven av Monte Cristo". Vad kommunisterna kan ha haft emot Tarzan mer �n att han var en individuell hj�lte och f�rmodligen varken socialist eller kommunist, �r sv�rt att f�rst�, i fallet Dumas r�ckte det kanske med att hj�lten var greve�

Sedan en s�rskild Litteraturf�rvaltning skapats samma h�st publicerades inte l�ngre listor �ver f�rbjuden litteratur. Bibliotek och bokl�dor t�mdes i tysthet p� "ol�mplig litteratur". B�cker som kommunisterna ogillade revs eller skars s�nder med stora knivar eller sattes p� huggkubbar och h�ggs i sm�bitar med hj�lp av yxor. Enbart i f�rlagens centrallager, d�tidens estniska motsvarighet till svenska Seelig, sysslade 23 anst�llda i drygt tv� veckor med att f�rst�ra b�cker p� detta n�got primitiva s�tt.

Under den nazistiska ockupationen f�rst�rdes ytterligare omkring 400 titlar, de flesta utgivna under den f�reg�ende kommunistiska ockupationen.

N�r sovjettrupperna �terv�nde h�sten 1944, �terupptogs en mer omfattande jakt p� ol�mplig litteratur. Under �ren n�rmast efter kriget drogs ungef�r 150 000 titlar in enbart i Tallinns huvudbibliotek. Ingen utomst�ende visste d� � och inget vet heller idag � efter vilka m�ttstockar kommunisterna egentligen m�tte hur "folkfientliga" olika b�cker var. Ofta avgjordes b�ckers �den av slumpfaktorer som hum�ret f�r stunden eller de privata preferenserna hos de kommunistiska "litteraturpoliser" som skulle ta st�llning till olika b�cker.

F�rst 1950 ersattes godtycket genom att kommunisterna utgav "Lista nr 1 �ver f�r�ldrade utg�vor som inte f�r f�rekomma i bibliotek eller bokl�dor". Som f�r�ldrade betecknades alla "tidningar och tidskrifter som utgivits i Estland under den borgerliga tiden och den tyska ockupationen" samt alla l�rob�cker som utgivits under samma tid. Vidare 3 000 s�rskilt namngivna romaner, diktsamlingar och fackb�cker. Tv� �r senare ugavs en andra lista med ytterligare omkring 2 000 f�rbjudna b�cker.

Bland de f�rbjudna och f�rst�rda titlarna kan n�mnas storverk som "Estlands encyklopedi" och biografiska lexika, "Estlands konsthistoria" och  "Allm�nna konsthistorien" samt bokserier som "Nobelpristagarna", "Romanen i Norden", "Det skrivna ordets storm�stare", Dostojevskis verk, "Dagens roman", f�rlaget Loodus� enkronasromaner och  "Levande vetenskap". Vidare hundratals barn- och ungdomsb�cker som h�rde till v�rldslitteraturens eller den estniska litteraturens klassiker.

En samtida estnisk f�rfattare och kulturjournalist, Aivo Lôhmus i Tartu, talade stillsamt men var skarp i sak n�r han i b�rjan av nittiotalet  v�rderade kommunisternas kulturmord: "Att en s� stor del av ett folks kulturv�rden f�rintats kan om�jligen skyllas p� tidsandans eller enskilda m�nniskors misstag. Man handlade systematiskt, n�r hela v�r tidigare kultur och historia bek�mpades som d�dsfiender.P� samma s�tt som likvideringen av tiotusentals m�nniskor m�ste ocks� allt detta r�knas till brotten, som aldrig kan gl�mmas eller f�rl�tas (13)."

Sammanlagt f�rintades i Estland ungef�r 10 000 boktitlar och 5 000 tidskrifts�rg�ngar som utgivits f�re eller under andra v�rldskriget. I praktiken blev n�stan alla b�cker som utgivits under sj�lvst�ndighetstiden om�jliga att f� tag i under den kommunistiska tiden � utom f�r partipolitiskt p�litliga forskare som i undantagsfall beviljades tillg�ng till de d�dskallem�rkta specialarkiven f�r f�rbjuden litteratur.

Tanken bakom detta kommunistiska kulturmord var att folk som fr�ntagits sin historia ocks� l�ttare kan ber�vas sin framtid. Utvecklingen var likartad i Lettland och Litauen:
 

"F�rst�relsen av den lettiska kulturskatten har bedrivits systematiskt. Partifunktion�rernas metoder kan utan vidare j�mf�ras med nazisternas. Lettiska b�cker som utgivits under sj�lvst�ndighetstiden forslades till papperskvarnar eller br�ndes. D� funktion�rerna i regel inte f�rstod n�got annat spr�k �n ryska, br�ndes �ven utl�ndska, fr�mst tyska b�cker. En av de st�rsta  �operationerna� blev f�rintelsen av Aglonas klosterbibliotek p� 50 000 volymer inneh�llande antika folianter och en oers�ttlig dokumentsamling. B�ckerna sl�ngdes i ett bokb�l som gav ett milsvitt �tersken. F�rintelsen av icke bekv�ma eller f�rbjudna b�cker och dokument fortsatte under sjuttio- och till och med under �ttiotalet. M�nga b�cker hamnade dessutom i de s� kallade �specialfonder�d�r endast utvalda hade tillg�ng. Allt gick ut p� att i b�sta Orwellstil f�rinta folkets historiska medvetande" (14).

Samtidigt som kommunisterna br�nde och skar s�nder gamla m�sterverk skapades n�stan inget nytt av v�rde s� l�nge Stalin levde. �ret f�re Stalins d�d, 1952, begr�nsade sig nyutgivningen av estnisk litteratur till tv� diktsamlingar med politisk propaganda och en USA-kritisk teaterpj�s.

Om Stalin levt l�ngre hade hela den estniska, lettiska och litauiska litteraturen � och m�nga andra icke-ryska litteraturer kunnat g� under. I st�llet kom sextio- och sjuttiotalen att medf�ra en kulturell �terf�delse, d�r f�rfattare och andra kulturut�vare satte en �ra i att lura de kommunistiska censorerna och kommunicera med folket �ver censorernas huvuden. Och under den "sjungande revolutionen" gick kulturut�vare i spetsen f�r uppg�relsen med kommunismens brott mot m�nniskor och id�er.

 5. TRO OCH F�RF�LJELSE

Under den f�rsta kommunistiska ockupationen f�rbj�ds religionsundervisning i skolorna. De teologiska fakulteterna vid universiteten st�ngdes.  Alla som l�t d�pa eller konfirmera sina barn betraktades som "folkfiender". Julhelgen och andra kristna helger blev arbetsdagar och det blev str�ngt f�rbjudet att exempelvis ha julgran hemma

Pr�sterna blev en av de grupper som drabbades h�rdast av den kommunistiska terrorn. I Estland fanns tv� protestantiska, en katolsk och en ortodox biskop bland de deporterade. Den lilla katolska kyrkan upph�rde att fungera och biskopen Eduard Profittlich f�rsvann sp�rl�st i Sibirien. Inf�r den andra kommunistiska ockupationen flydde en stor del av den lutherska kyrkoledningen och drygt 70 pr�ster till Sverige. Bara h�lften av f�rsamlingarna hade sin kyrkoherde kvar efter kriget. De tvingades att betala tre g�nger s� h�g hyra och h�gre elavgifter �n andra medborgare samt h�gre inkomstskatt eftersom deras inkomster ans�gs "arbetsfria".

I Lettland fanns knappt 100 av de 250 lutherska pr�sterna kvar efter kriget. �rkebiskopen Teodors Gr�nbergs hade deporterats redan av nazisterna � liksom den ortodoxe metropoliten och tre katolska biskopar � och m�nga pr�ster hade flytt v�sterut. Av de pr�ster som blev kvar n�r kommunisterna kom tillbaka m�rdades fem och ytterligare 35 deporterades.
Munk- och nunneordnar uppl�stes; munkar, nunnor och m�nga lekm�n arresterades, sk�ts p� fl�cken eller s�ndes till Sibirien.

I Litauen befann sig 1946 tre av fem biskoapr i sovjetiska arbetsl�ger. Ytterligare en avr�ttades och �rkebiskopen arresterades sedan han i sin katedral f�rklarat att han aldrig skrivit under det sovjetv�nliga uttalande som den kommunistiska partitidningen Pravda ("Sanning") falskeligen publicerat i hans namn; �rkebiskopen d�mdes till det sedvanliga "baltiska straffet", 25 �rs frihetsstraff f�ljt av 5 �rs f�rvisning fr�n hemlandet, men dog redan efter n�gra �r i kommunistisk f�ngenskap.

Omkring 400 av de drygt 1 100 kyrkorna i Litauen f�rvandlades med �ren till annat �n helgedomar; i huvudstaden f�rvandlades Johannesdomen till m�bellager, Kasimirdomen till ateistmuseum, Bernardinerdomen och Katarinakyrkan till lagerlokaler f�r konst resp. frukt och gr�nsaker, Jakobskyrkan till lagerlokal f�r operabaletten, S:t Mikaelskyrkan till verkstad osv.

I Litauen st�ngdes alla de drygt sjuttio katolska klostren samt tre av fyra pr�stseminarier. Intagningen till det fj�rde skars ned kraftigt och kontrollerades av s�kerhetspolisen, som �ven h�ll uppsikt �ver seminariel�rare, pr�ster och andra f�rsamlingsarbetare. Motsvarande nedsk�rningar och kontroller inf�rdes i Lettland och Estland.

Efter Stalins d�d i mars 1953 mildrades det kommunistiska religionsf�rtrycket tillf�lligt. De troende fick trycka enstaka b�neb�cker och religi�sa kalendrar samt konfirmera ungdomar. Men under Chrusjtjevs sista �r vid makten, 1959-64, drabbades balterna av en ny v�g av kommunistiska kyrkost�ngningar, ateistisk propaganda och �vergrepp mot troende. Medan det kommunistiska f�rtrycket mot troende och samfund i Baltikum (och �vriga Sovjet) sk�rptes, uppmuntrades en dialog mellan mer eller mindre godtrogna kristna och marxister utomlands.

Fr�n slutet av femtiotalet inf�rdes ateistiska sommardagar och andra alternativ till kyrkliga ceremonier. Troende ungdomar kunde ges s�mre betyg i ordning och uppf�rande om de avsl�jades med att g� i kyrka eller frikyrka p� sin fritid samt hindras fr�n att studera vidare vid universitet och h�gskolor. Den som ville avl�gga akademisk examen m�ste klara provet i marxism-leninism, som bland annat brukade inneh�lla en fr�ga om "hur man kan veta att Gud inte finns". Den sortens p�tryckningar medf�rde stora framg�ngar f�r den kommunistiska religionspolitiken, �ven om de knappast ledde till n�gon respekt eller sympati f�r kommunismen eller dess ut�vare bland baltiska kristna.

S�rskilt i Litauen fortsatte kommunisterna att d�ma frispr�kiga pr�ster till h�rda f�ngelsestraff, inte minst f�r att de fruktade att den "religi�sa smittan" skulle sprida sig fr�n Polen till det likas� starkt katolska Litauen samt d�rifr�n kanske till �vriga Baltikum och resten av Sovjetunionen. N�gra stridbara litauiska pr�ster m�rdades eller d�dades under mystiska omst�ndigheter liksom fader Jerzy Popieluszko i Polen.  F�rf�ljelsen mot frispr�kiga pr�ster samt det kommunistiska religionsf�rtrycket ledde till en rad folkliga protester; drygt 17 000 litauiska katoliker klagade i ett brev �ver att katoliker avskedats fr�n sina arbeten p� grund av sin tro och inte kunde skaffa sig andra arbeten, drygt 14 000 skolungdomar klagade i ett annat brev �ver den ateistiska tv�ngsundervisningen i skolorna osv.

Enligt den sovjetiska grundlagen skildes kyrkan fr�n staten redan under Lenins tid. I praktiken skaffade sig kommunisterna starkare kontroll �ver samfundens inre angel�genheter �n i n�got land med statskyrka.

Kommunistiska religionslagar inf�rdes ocks� i Baltikum. Alla f�rsamlingar m�ste godk�nnas och registreras av de v�rldsliga myndigheter, i praktiken av kommunistpartiet. Inte ens medlemmarna i dessa godk�nda f�rsamlingar fick g�ra mer �n att samlas inom kyrkans fyra v�ggar f�r att d�r bedja, sjunga, l�sa Bibeln eller lyssna p� predikan. Den kommunistiska reliigonspolitikens art belyses �ven av den pastorsstadga som kommunisterna fr�n b�rjan av sextiotalet f�rs�kte driva igenom f�r frikyrkor i Baltikum (och resten av Sovjetunionen). I denna stadga f�rklarades bl a att "f�rsamlingsledaren m�ste s�kert veta och komma ih�g att gudstj�nstens uppgift i v�ra dagar inte �r att locka nya medlemmar till f�rsamlingarna" (�1). "Till f�rsamlingsledarens f�rpliktelser h�r att h�lla tillbaka osunda missionsf�reteelser" (�2)."F�rsamlingsledaren...f�r inte till�ta avvikelser i gudstj�nsten och han f�r heller inte bli h�nf�rd av sin predikan" (�4). "Jagandet efter m�ngder i v�ra f�rsamlingar m�ste definitivt vara slut. Dop av ungdomar i �ldern 18-30 �r m�ste begr�nsas till ett absolut minimum" (�11) (15)

I Estland fick kyrkan under den kommunistiska tiden inte trycka en enda Bibel eller n�gon annan bok med andligt inneh�ll. I Lettland till�ts de kristna att trycka psalmboken och Nya Testamentet i var sin liten upplaga 1954 resp. 1960. Inte heller i Litauen fick religi�s litteratur utges, men d�r f�rblev den katolska kyrkan s� stark och sj�lvst�ndig gentemot kommunisterna att en rad tidskrifter med nationellt och religi�st inneh�ll fortsatte att spridas underjordiskt.

F�rst sedan kommunisterna insett att Kyrkan inte kan krossas bara genom att sk�ndas, b�rjade f�rf�jelserna att minska. Under frig�relsen fr�n kommunismen fr�n slutet av �ttiotalet blev religionsfrihet en sj�lvklar del av de allm�nna frihetsstr�vandena. En rad pr�ster st�llde upp i kampen f�r ett fritt och sj�lvst�ndigt Baltikum.
 

 6. EKONOMIN �  KOLOSS P� LERF�TTER

Sovjetunionen var en supermakt tack vare sin milit�ra styrka, men denna kunde n�s och uppr�tth�llas endast genom stora uppoffringar inom andra omr�den �n det "milit�r-industriella komplexet". Alla samh�llen lyder ju under samma samh�llsekonomiska lagar � ju mer man satsar inom vissa omr�den, desto mindre blir det i varje givet �gonblick �ver att satsa p� annat.

Sedan kulakerna utrotats som klass, hade jordbruket blivit ett sorgebarn i hela Sovjetunionen. S� blev det ocks� i Baltikum sedan de flesta sj�lv�gande b�nder s�nts till sibiriska l�ger efter andra v�rldskriget. Myndigheterna inf�rde omfattande leveranstv�ng till staten och sk�rpte skatterna p� jordbruksinkomster f�r att tvinga de �terst�ende b�nderna att producera mer.

Sedan kollektivjordbruken, kolchoserna,  inf�rts ocks� i Baltikum fick varje kollektivbonde r�tt att beh�lla en egen t�ppa p� 0,6 hektar. Anst�llda vid statsjordbruken, sovchoserna, fick sj�lva odla h�gst 0,4 hektar. B�de kolchos- och sovchosanst�llda fich anv�nda �ngs- och betesmark f�r sina husdjur � h�gst en mj�lkko, en kalv, tv� grisar, fem f�r och ett obegr�nsat antal h�ns.

Allt f�rre jordbruksarbetare anv�nde sig med �ren av r�tten att h�lla egna husdjur. Men de privata t�pporna fortsatte att ge ett viktigt bidrag till livsmedelsf�rs�rjningen i Baltikum (liksom i hela Sovjet). De svarade f�r ungef�r 3 procent av den odlade ytan, men f�r hela 60 procent av all potatis, 40 procent av all frukt och gr�nsaker samt 30 procent av mj�lk och k�tt. Utan de privata t�pporna skulle livsmedelsf�rs�rjningen ha fungerat �nnu s�mre.

Ett annat problemomr�de var bost�derna. Den svenske ekonomen Assar Lindbeck har ibland p�st�tt att det finns tv� s�tt att f�rst�ra en stad. Det ena �r bombning, det andra hyresreglering. Estlands huvudstad Tallinn tvingades under den kommunistiska tiden prova p� b�da och resultatet blev d�refter.

Den sovjetiska terrorbombningen av Tallinn den 9 mars 1944 kostade 463 stadsbor livet, medan 659 skadades. Omkring 8 000 byggnader f�rst�rdes, d�ribland 40 procent av bostadsytan, varigenom 20 000 inv�nare blev heml�sa. Dagarna innan hade det gamla svenska rikets kanske finaste barockstad, Narva, j�mnats med marken av sovjetiskt bombflyg.

Efter kriget h�lls hyrorna fasta under hela sovjettiden � i Sovjetunionen hade hyrorna inte h�jts sedan tjugotalet. Detta - i f�rening med att de kommunistiska planekonomerna inte prioriterade bostadsbyggande � ledde till en bostadsbrist och en tr�ngboddhet som bara de �ldsta och fattigaste i grannl�nder som Sverige kan f�rest�lla sig. Medan varje tallinnbo f�re andra v�rldskriget hade haft i snitt drygt 17 kvadratmeter till sitt f�rfogande, hade hon efter �rtionden av kommunistiskt styre bara 8 kvadratmeter per person kvar. Det var delvis en f�ljd av den ryska massinvandringen, delvis av f�rslitningen av det gamla bostadsbest�ndet och det otillr�ckliga nybyggandet.

Bara den som hade mindre �n fyra kvadratmeter ren bostadsyta per person hamnade i bostadsk�ns gynnade avdelning. En tv�barnsfamilj med 24 kvadratmeters ren bostadsyta hade i praktiken inte en chans att f� en ny och st�rre bostad, om de inte hade kontakter och kunde muta sig fram i k�n. Invandrare kunde d�remot ges f�rtur i bostadsk�n, vilket inte gjorde dem mer �lskade av den inhemska befolkningen. Alldeles mot slutet av den kommunistiska tiden h�jdes normen till sex kvadratmeter per person, men det p�verkade inte bostadssitauationen n�mnv�rt. M�nga familjer tvingades fortfarande dela k�k och badrum med fr�mmande m�nniskor.

Eftersom den kommunistiska planekonomin fungerade s� illa att flaskhalsar st�ndigt uppstod inom olika delar av n�ringslivet, tog de flesta f�retagsledare och enskilda individer det s�kra f�re det os�kra. F�retagsledare f�rs�krade sig om mer arbetskraft, kapital, r�varor och halvfabrikat �n n�dv�ndigt. Och enskilda m�nniskor hamstrade bristvaror s� fort de fanns att f� tag i, vilket ytterligare varubristen och k�andet.

Korruptionen blev i detta l�ge det sm�rjmedel , som fick den kommunistiska planekonomins hjul  att gnissla mindre. Ohederlighet, sj�lviskhet och l�gnaktighet blev sj�lvklara inslag i vardagslivet, fast makthavarna officiellt predikade hederlighet, osj�lviskhet och �rlighet. Symbolen f�r denna dubbelmoral blev den kommunistiske partisekreteraren som p� F�rsta maj talade vackert om j�mlikhet och solidaritet, men som dagen efter s�nde ut n�gon av sina underlydande till en av partibutikerna d�r h�gt uppsatta partimedlemmar till billiga priser kunde handla s�dana varor som vanliga medborgare s�llan eller aldrig kunde skaffa sig.

En f�ljd av den kommunistiska planbyr�kraternas likgiltighet f�r konsumenternas �nskem�l och den inhemska konsumtionsvaruindustrins kvalitativa och kvantitativa eftersl�pning var den �verdrivna uppskattningen av allt utl�ndskt. Det m�rkte jag redan under mitt f�rsta bes�k i det kommunistiska Estland, i b�rjan av sjuttiotalet.

Den f�rsta dagen uppt�ckte jag en k� som ringlade sig flera kvarter l�ng. Det v�ckte min journalistiska nyfikenhet och s� f�ljde jag k�n till dess b�rjan (eller slut) och fann en skoaff�r.

"De har f�tt in tjeckoslovakiska st�vlar idag" f�rklarade en flicka i k�n. "De �r mycket b�ttre �n v�ra, �ven om de inte precis h�ller samma klass som hos er i v�st". Flickan tillade att en expedit i aff�ren ringt s� fort hon f�tt reda p� leveransen av tjeckoslovakiska st�vlar. Sedan hade flickan ringt sina v�nner och bekanta osv tills  denna l�nga k� uppst�tt p� kort tid  � mitt under arbetsdagen.

S�dana k�er blev l�tt till h�rdar f�r antisovjetiska, antisocialistiska och antikommunistiska anekdoter. De flesta handlade naturligt nog om den kommunistiska planekonomins s�tt att fungera (eller snarare att inte fungera). De f�rsta jag h�rde utanf�r skoaff�ren minns jag fortfarande.

"Var �r det b�st att hamna efter d�den, i det socialistiska eller kapitalistiska helvetet? � I det socialistiska f�rst�s. D�r kan man alltid hoppas att det saknas kol eller tj�ra under grytorna".

"Vad �r det f�r skillnad mellan kapitalism och socialism? � Kapitalismen g�r sociala misstag, men socialismen g�r kapitala".

En tredje standardhistoria handlar om skillnaden mellan socialistiska sagor och kapitalistiska. De kapitalistiska b�rjar med orden: "Det fanns en g�ng�" och de socialistiska med: "Det kommer en g�ng att finnas�"

Jag minns ocks� hur jag f�rs�kte predika ett slags "f�rn�jsamhetens evangelium" f�r mina estniska landsm�n under mitt f�rsta bes�k. I d�tidens  Sverige handlade samh�llsdebatten mycket om det materiella v�lf�rdssamh�llets brister och �verdrifter. S� jag f�rs�kte f�rklara f�r mina "fattiga kusiner fr�n landet" att de borde vara sm�tt stolta �ver sin fattigdom.

Men de flesta jag talade med tyckte nog att jag var obegriplig eller olidlig, n�r jag f�rs�kte f�rklara f�r dem hur bra det var att inte ha femton sorters tandkr�m i aff�rerna som hos oss. "Ja, men det �r v�l b�ttre �n att det inte finns en enda tandkr�mssort, n�r du vill ha en tub" inv�nde en bekant irriterat.

Visst brukade det finnas tandkr�m i kommunisttidens aff�rer, men alltid saknades n�gon eller n�gra basvaror. Det kan l�ta som sm�saker f�r bortsk�mda v�lf�rdssvenskar som vant sig vid att kunna k�pa allt de har r�d till � �ven om allt fler f�tt r�d med allt mindre under massarbetsl�shetens �r. Men i kommunismens Baltikum bidrog bristen p� varor, deras ofta bristande kvalitet och det st�ndiga k�andet till att g�ra livet tungt.

Den svenske f�rfattaren Per Olov Enquist, som under resor p� sextio- och sjuttiotalen m�rkt ett gryende v�lst�nd i den lettiska huvudstaden Riga, chockades n�r han kom tillbaka under �ttiotalet. I en artikelserie i Expressen i april 1983 konstaterade han:
 

"Riga, d�r jag oftast var, var en stad som var fin och levande och v�rd att �lska. Och lite vackrare varje g�ng. F�r�ndringen denna v�rvinter 1983 kommer som en chock f�r mig. Nerg�ngen �r n�mligen s� tydlig. Inte bara l�ngden p� alla k�erna, eller bristen p� varor och bristen p� mat, att det �l�tsligt �r s� tomt p� diskarna, eller hur Riga pl�tsligt kan verka s� nedslitet, eller s� lite som h�nt i stadsf�rnyelsen, i stadsk�rnan och utanf�r. Nej, det �r framf�r allt de rent konkreta, vardagliga konsumtionsverkligheterna f�r vanliga m�nniskor. Allting har pl�tsligt blivit mycket dyrt".

I slutet av �ttiotalet var en m�ngd vardagsvaror ransonerade. Man hade r�tt till 150 gram br�d om dagen (lika lite som i Stalins l�ger), 200 gram sm�r i m�naden, 400 gram makaroner och 600 gram kaffe i kvartalet. Kaffet r�ckte till ungef�r en kopp kaffe i veckan.

Kommunister i �st och v�st kunde fortfarande h�ras f�rsvara systemet med att det i alla fall garanterade arbete �t alla samt stabila priser. Men inte ens det st�mde l�ngre.

I varje samh�llsekonomi kan inflation s�gas uppst�, n�r efterfr�gan blir st�rre �n utbudet av varor och tj�nster. Den kan yttra sig i stigande priser (och d�rigenom fallande penningv�rde), k�er eller ransonsering. De kommunistiska samh�llena visade inflationens alla klassiska yttringar och en ny d�rtill � kvalitetsminskning i st�llet f�r prish�jning.

De nominella priserna h�lls visserligen ofta of�r�ndrade. Priset p� korv �ndrades t ex inte fr�n b�rjan av sextiotalet till slutet av �ttiotalet i Baltikum. Men andelen k�tt och andra nyttigheter i en given korvsort minskade till knappt h�lften av den ursprungliga, resten var mj�l och vatten som s�ldes till korvpris. P� den lilla fria marknad, d�r kollektivjordbrukare fick s�lja s�dant som de sj�lva odlat eller framst�llt, kunde man fortfarande k�pa gammaldags korv, men dess pris hade stigit till fyra g�nger det officiella priset.

Kommunisternas minst d�liga resultat inom n�ringslivet var kanske att de gav syssels�ttning �t alla, om �n inte meningsfullt arbete som bidrog till att skapa v�lst�nd f�r m�nga. M�nga turister under den kommunistiska tiden f�rundrades exempelvis �ver den trefaldiga "betj�ningen" i butikerna. F�rst fick man k�a f�r att peka ut de varor man ville ha, sedan f�r att betala de varor man pekat ut och till sist f�r att h�mta ut de varor man pekat ut och betalat f�r. Den som skulle handla mat kunde f� k�a p� detta s�tt f�rst i mj�lkbutiken, sedan i br�dbutiken och till slut i k�ttbutiken (de g�nger d� det fanns k�tt att k�a efter). Visst gav det syssels�ttning, men det �kade inte produktivitet eller effektivitet och bidrog d�rmed till att balterna halkade �nnu l�ngre efter grannfolken i fr�ga om materiell levnadsstandard.

Man beh�vde inte vara ekonom av facket f�r att kunna se hur mycket Baltikum under efterkrigstiden hamnade efter Norden. Tydligast blev skillnaden mellan Finland och Estland, som f�re kriget varit j�mf�rbara p� de flesta s�tt, men efter kriget blev den finl�ndska levnadsstandarden otroligt mycket h�gre �n den estl�ndska. Antingen hade Estland p�tvingats ett ovanligt ineffektivt ekonomiskt system eller utsatts f�r utsugning. Den ena f�rklaringen utesluter inte den andra. Helt klart var i alla fall att den kommunistiska planekonomin bidrog till att de baltiska folken hamnade ekonomiskt p� efterk�lken j�mf�rt med grannfolken. Det f�rspr�nget kommer att ta m�nga �r �n att ta igen, �ven om tillv�xttakten under senare �r varit h�gre i Estland, Lettland och Litauen �n i �vriga Norden.
 

 7. MILJ�F�RST�RING

Baltikums kanske st�rsta milj�problem under den kommunistiska tiden var sl�seriet med r�varor. Den sovjetiska kommunismen anv�nde i stort sett dubbelt s� mycket energi och r�varor som den amerikanska kapitalismen f�r att framst�lla samma m�ngd varor och tj�nster. Fr�gan var hur l�nge v�rlden hade r�d med en s� sl�saktig samh�llsekonomi som den sovjetiska planekonomin � och om ens Sovjet hade r�d med s�dant sl�seri.

F�r oss som lever l�ngs �stersj�n borde det varit s�rskilt intressant hur den kommunistiska planekonomin p�verkade milj�n i v�ra grannrepubliker. Pseudonymen Komarov p�minde i en 1981 utgiven bok om hur svenska forskare uppm�tt h�ga halter av PCB utanf�r den baltiska kusten, men d� fr�n sovjetisk sida f�tt svaret att m�tningarna m�ste vara felaktiga. Det tillverkades inga milj�farliga plaster i det kommunistiska Baltikum. Men s� sm�ningom visade det sig att PCB visst tillverkats och spritts i stora m�ngder  - men av f�retag tillh�riga det milit�r-industriella komplexet. De var inte skyldiga att visa n�gra milj�h�nsyn och inte ens att informera andra om sin milj�farliga verksamhet.

Den kommunistiska slutenheten och hemlighetsmakeriet bidrog tvekl�st till milj�f�rst�ringen. Baltiska milj�v�nner hade inte heller samma m�jligheter som sina v�nner i v�st att bilda oberoende p�tryckningsgrupper mot myndigheter och f�retag. Ett milj�parti av v�stligt slag eller en Folkkampanj mot k�rnkraft skulle av kommunisterna p� andra sidan �stersj�n ha betraktats som en "antisovjetisk organisation" och behandlats d�refter; organisationen skulle snabbt ha blivit uppl�st och ledarna f�ngslats av s�kerhetspolisen.

Rovdriften p� naturtillg�ngar och annan milj�f�rst�ring v�llade under den kommunistiska tiden en rad protester fr�n bland andra baltiska naturvetare. Arton framst�ende forskare i Estland sammanst�llde �r 1977 ett detaljerat dokument om milj�f�rst�ringen och milj�hoten i sitt land. Enligt dem skulle utbyggnaden av �nnu fler stenbrott, gruvor och v�rmekraftverk "oundvikligen f�rorsaka dramatiska f�r�ndringar i den ekologiska balansen, inte bara i norra Estland utan i hela �stersj�n". Forskarna varnade vidare:
 

"Som en f�ljd av omfattande gruvdrift p� oljeskiffer i stor skala har en betydande del av nord�stra Estland f�rvandlats till ett m�nlandskap. V�ldiga h�gar av aska och �de klippor h�jer sig �ver ett gr�tt och n�stan d�tt landskap. Fruktbar jord och vegetation har f�rst�rts �ver stora omr�den, luften har f�rorenats av damm, r�k, svavelf�roreningar, nitrogen, fenoler och andra giftiga substanser. Floder som Purtse och P�hajôgi, som en g�ng myllrade av forell och lax, �r numera helt utan liv och f�rgiftar dessutom havsvattnet flera kilometer fr�n sina mynningar. Grundvattnet �r starkt f�rgiftat. S�dant �r naturlandskapet i oljeskifferomr�det i nord�stra Estland (16)."

Brevskrivarna oroades ocks� av planerna p� j�ttelika fosforitgruvor i nord�stra Estland. D�r, i trakten av den plats d�r den f�rsta kommunistiska massgraven uppt�cktes under f�rsta v�rldskriget, finns en stor fyndighet av fosforit, en r�vara som sovjetmakten anv�nde f�r att framst�lla fosfatg�dningsmedel. Enligt brevskrivarna skulle fosforitutvinning d�r medf�ra ett "i stor skala f�rh�rjat landskap" och ytterligare utsl�pp av giftiga �mnen, d�ribland en del radioaktiva, i �stersj�n.

Fosforitplanerna s�gs som en nationell �desfr�ga av m�nga estl�ndare. F�r det f�rsta d�rf�r att storskalig gruvdrift av detta slag skulle s�nka grundvattenniv�n kraftigt och avfallet skulle bidra till att �nnu fler floder och sj�ar v�xte igen s� att v�xt- och djurlivet i dem hotades eller upph�rde. F�r det andra d�rf�r att en del av slagg�mnena vid fosforitutvinning ant�nds spontant vid kontakt med syret i luften, blir vattenl�sliga samt f�rgiftar vatten och mark med radioaktivitet. F�r det tredje d�rf�r att utvinningen planerades att ske inom den h�jdstr�ckning d�r de flesta estl�ndska floder rinner upp. Fosforitutvinningen riskerade d�rf�r att g�ra vattnet i samtliga floder i norra och v�stra Estland odrickbart f�r m�nniskor oh djur, f�rlama jordbruket samt f�rorena angr�nsande delar av �stersj�n. Motst�ndet mot dessa kommunistiska och koloniala planer blev d�rf�r en viktig del under det sena �ttiotalet och det tidiga nittiotalets fredliga frig�relse, den s k sjungande revolutionen, i Estland (17).

Estl�ndarnas oro var l�tt att f�rst� eftersom den kommunistiska planekonomin redan f�rvandlat stora delar av Estland och �vriga Baltikum till ekologiska katastrofomr�den. I Narva spreds m�ngder av luftf�roreningar fr�n de j�ttelika v�rmekraftverkens skorstenar och kylvattenbass�nger. Tillsammans utgjorde de b�da kraftverken Europas fj�rde milj�f�rst�rare, n�r det g�ller utsl�pp av svaveldioxid. I st�llet f�r att rena r�kgaserna byggde kommunisterna s� h�ga skorstenar att delar av utsl�ppen skulle n� Finland och Sverige i st�llet. Svavelf�roreningarna fr�n Narva var under den kommunistiska tiden m�tbara �nda bort till den svenska norrlandskusten.

Vid ett av kraftverken reser sig ett askberg med flera kvadratkilometer av kalk- och svavelhaltig aska samt tungmetaller, varav en del radioaktiva. Det askblandade, gulgr�na vattnet som anv�ndes f�r att spola aska ur br�nnugnarna hade ett ph-v�rde kring 12. Det r�ckte f�r att br�nna h�l p� huden, om n�gon var dum nog att k�nna p� "vattnet".

Enligt lokala milj�v�nner var 96 procent av barnen i Narva sjuka. Dubbelt s� m�nga f�ddes i f�rtid och lungcancer f�rekom oftare �n n�gon annanstans i den d�varande Sovjetunionen. Trots detta � och trots sovjetregeringens internationella �tagande att minska svavelutsl�ppen med h�lften till �r 1995  � ville de kommunistiska planekonomerna bygga ett tredje, j�ttelikt kraftverk i Narva. Medan de tidigare hade en kapaciteter p� 1 600 resp 1435 megawatt skulle det nya bli p� hela 2 500 megawatt � vilket kan j�mf�ras med Sveriges st�rsta vattenkraftverk, Harspr�nget, med dess 940 megawatt. Om detta tredje kraftverk byggts, skulle det ha blivit Europas st�rsta enskilda k�lla till utsl�pp av svaveldioxider. En del av aff�rsid�n bakom detta tredje kraftverk var att s�lja elkraft till Sverige, om svenskarna avvecklade k�rnkraften i f�rtid och drabbades av elbrist. Men kommunisterna f�rlorade makten i Estland och n�got tredje kraftverk byggdes inte i Narva. M�ngden svavelutsl�pp fr�n kraftverken i Narva har under sj�lvst�ndighetstiden halverats � mest p� grund av minskad kraftproduktion.

De stora fosforitgruvorna som redan byggts under den kommunistiska tiden � sex underjordiska gruvor och tre dagbrott � l�mnade allt sitt avloppsvatten orenat till Finska viken och Peipsisj�n (som bildar en del av Estlands gr�ns mot Ryssland). Ett �nnu st�rre milj�problem var � och �r fortfarande � den radioaktiva halv�n vid Sillam�e n�ra Narva. D�r byggdes under den kommunistiska tiden en upparbetningsanl�ggning f�r uran, torium och andra radioaktiva �mnen, som var s� hemlig att inte ens estl�ndare fick bes�ka staden utan s�rskilt tillst�nd. De radioaktiva resterna fr�n upparbetningen stj�lptes av vid stranden, vilket redan f�r m�nga �r sedan gjorde badstranden oanv�ndbar. Vad v�rre �r, �nnu har ingen slutgiltigt l�st fr�gan hur det radioaktiva avfallet vid Sillam�e ska f�rvaras s� att inte den l�ga vallen ger vika och all radioaktivitet l�cker ut i Finska viken.

L�get var lika d�ligt i Lettland, eftersom de kommunistiska planekonomerna �ven d�r bed�mde f�retagsledarna och de anst�llda enbart efter hur mycket de producerade � inte efter hur de producerade. Bonus utgick till alla f�retag som p�stod sig ha producerat  mer �n planm�len, oberoende av hur mycket de sl�sat med r�varor och hur mycket giftiga luft- och vattenutsl�pp de f�rorsakat. Inte heller i Lettland fick man tala �ppet om milj�problemen.
 

"Under 60- och 70-talen f�rtegs, f�rnekades och hemligst�mplades problemen trots uppenbara och �verallt synliga skador p� milj�n. F�retagsledarna och partibyr�kraterna intresserade sig enbart f�r den ekonomiska planen och betraktade milj�problemen som en besv�rande bisak eller som ett hinder f�r planuppfyllelsen (18)"

St�rre delen av miljonstaden Rigas smutsvatten sl�pptes ut helt orenat i Rigabukten. F�ljden blev att fiskar dog och att m�nniskor vid slutet av �ttiotalet inte l�ngre fick bada vid de ber�mda badstr�nderna i bukten � Jurmala (Rigas strand) och estniska P�rnu.
 

"Ett annat mycket sv�rt drabbat omr�de �r trakten kring Ventspils, mittemot Gotland, d�r en stor oljehamn samt anl�ggningar f�r tillverkning av bl a ammoniak finns. Genom den ovarsamma hanteringen av olja och oljeprodukter samt giftiga avfallsprodukter fr�n ammoniaktillverkningen har hela omr�det blivit h�lsov�dligt. Ammoniakfabriken byggdes i samarbete med det amerikanska oljebolaget Occidental Petroleum som �gs av den amerikanske multimiljon�ren Armand Hammer ("Lenins v�n") och produktionen �r fr�mst avsedd f�r den amerikanska marknaden. Enligt den inhemska befolkningens syns�tt har detta rysk-amerikanska samarbete bidragit till milj�f�rst�ring och invandring och medf�rt enbart nackdelar f�r Lettland och det lettiska folket. I folkmun kallas Ventspils f�r �Lettlands Tjernobil� (19)"

Litauens st�rsta milj�hot �r k�rnkraftverket Ignalina, av samma typ som det som kraschade i ukrainska Tjornobyl. Med hj�lp av internationella insatser har �tskilligt gjorts f�r att f�rb�ttra driftss�kerheten vid detta verk. Men bara de mest optimistiska �r �vertygade om att faran f�r ett "nytt Tjornobyl" �r �ver f�r all framtid. F�r alla andra i Baltikum och dess grannl�nder borde Ignalina-verket vara en fortsatt k�lla till oro � en del av det kommunistiska arv som hotar oss alla.

 8. AVSLUTNING

Ingen hederv�rd m�nniska torde idag kunna ifr�gas�tta att kommunismen och kommunisterna beg�tt brott mot m�nskligheten i Baltikum. Fr�gan blir d� om dessa brott ska gl�mmas och f�rl�tas eller bestraffas? Vem ska i s� fall d�ma, vem ska d�mas och hur ska det ske?

En rad ledande nazister st�lldes som bekant inf�r r�tta i N�rnberg �r 1946 samt d�mdes f�r sina brott mot freden, sina krigsf�rbrytelser och sina brott mot m�nskligheten. Men �nnu har inte en enda kommunist d�mts f�r motsvarande brott i Baltikum eller �vriga �steuropa.
Om det alltid �r fel att beg� brott mot m�nskligheten � oberoende av vilken ideologisk uppfattning brottslingen v�gleds av � vore det moraliskt riktigt att genomf�ra en andra N�rnberg-r�tteg�ng, den h�r g�ngen mot kommunistiska krigsf�rbrytare, till att b�rja med i forna Sovjetunionen och �steuropa. Enklast vore att l�ta Internationella domstolen i Haag, som redan d�mt krigsf�rbrytare i det forna Jugoslavien, f� sitt mandat utvidgat till att g�lla hela det forna �steuropa och Sovjetunionen.

De baltiska folken kan enligt sina nationella lagar lagf�ra dem som beg�tt brott mot m�nskligheten p� deras territorier. I Lettland arresterades en av ledarna f�r "hemliga polisen" under Stalintiden, Alfons Noviks, i mars 1994, d�mdes i december 1995 till livstids straffarbete och dog som 88-�ring p� ett f�ngelsesjukhus i mars 1996. N�r kommunisterna ockuperade Lettland i juni 1940 hade Noviks blivit s�kerhetschef i staden Daugavpils och n�r kommunisterna kom tillbaka 1945 blev han s�kerhetsminister och chef f�r s�kerhetspolisen NKVD (senare kallad KGB). Inf�r r�tta erk�nde han sina handlingar men menade att han bara lytt order � en urs�kt som inte godtogs av N�rnbergtribunalen och inte heller av domstolen i Riga.

I Estland har man st�llt n�gra forna s�kerhetsm�n till svars f�r deras roll i Stalin-tidens deportationer. Den f�rste som �talades var den d� 85-�rige Vassili Riis i mars 1996, men p� grund av hans br�ckliga h�lsa sk�ts r�tteg�ngen upp flera g�nger och Riis hann avlida innan r�tteg�ngen inletts. Han hade varit s�kerhetschef p� �sel och undertecknat arresteringsbeslut f�r 340 m�nniskor, som senare avr�ttades. �ven Michail Ryzjkov, som var s�kerhetsschef i v�stra Estland och ansvarig f�r ett stort antal deportationer d�rifr�n, hann avlida, innan de st�lldes inf�r r�tta.

Den f�rste som d�mdes i Estland var den  d� 73-�rige Johannes Klaassepp, som den 22 januari 1999 erh�ll �tta �rs villkorligt frihetsstraff med en tv��rig pr�votid f�r att han skickat och f�rs�kt skicka tio familjer till sibiriska l�ger. Den 10 mars 1999 d�mdes �nnu en f d sovjetisk s�kerhetsman, den d� 80-�rige Vassili Beskov till �tta �rs frihetsstraff med en tre�rig pr�votid f�r att han s�nt eller f�rs�kt s�nda iv�g nio familjer. Flera andra deporterare v�ntar p� sina r�tteg�ngar.

Den estniska s�kerhetspolisen har bara haft r�d att avdela fem-sex personer, varav fyra historiker, f�r att studera 1941 och 1949 �rs massdeportationer. Forskarna tvingas g� igenom tiotusentals akter fr�n gamla sovjetiska arkiv f�r att f�rs�ka hitta bevis eller indicier mot enskilda personer som kan st�llas inf�r r�tta. Arbetet �r mycket tidskr�vande. Under tv� �r samlade de exempelvis ihop 32 band med sammanlagt 8 570 sidor om en (�)k�nd deporterare, Idel Jakobson, som under �ren 1940-50 ledde den sovjetiska s�kerhetspolisen NKVD:s unders�kningsavdelning i Estland. Men en r�ttspsykiatrisk unders�kning visade att Jakobson inte l�ngre var f�rm�gen att ansvara f�r sina handlingar; liksom Riis och Ryzjkov dog Jakobson innan n�gon r�tteg�ng hann inledas.

�sikterna i Estland g�r is�r om det meningsfulla med dessa r�tteg�ngar. N�r s�kerhetspolisen framf�rde anklagelsen mot den ovann�mnde Klaassepp, tillfr�gades en rad politiker om sina reaktioner. Ordf�randen f�r det (numera enda) ryska partiet i parlamentet, Viktor Andrejev, menade att man m�ste ta st�llning till massdeportationerna, men han var os�ker p� om den r�ttsliga v�gen var riktig och framf�r allt s�g han ingen mening med att straffa enskilda individer. Den liberale statsvetaren Igor Gr�zin ans�g det d�remot sj�lvklart att alla som beg�tt krigsf�rbrytelser eller brott mot m�nskligheten m�ste st�llas inf�r r�tta, �ven om man av humanit�ra sk�l kan avst� fr�n att verkst�lla straffet. Enligt den konservative parlamentsledamoten Enn Tarto, som var 18 �r n�r han f�r f�rsta g�ngen greps av de sovjetiska s�kerhetsorganen och sammanlagt d�mts till drygt 25 �rs frihetsstraff av kommunisterna, �r Estland skyldigt att �tala alla som frivilligt eller medvetet deltagit i exempelvis deportationerna. Enligt honom har Estland �tagit sig detta genom att underteckna FN-konventionen om att krigsf�rbrytelser och brott mot m�nskligheten inte kan preskriberas och genom att anta motsvarande lag �r 1994. Men en annan konservativ politiker, advokaten Urmas Arum�e, menade att det vore b�ttre att f�rl�ta �n att st�ndigt riva upp s�r och h�lla sp�nningar vid liv, framf�r allt eftersom det estniska folket �nd� visat vad man anser om det f�rflutna genom att v�lja en egen, icke-kommunistisk v�g. Riks�klagaren Indrek Meelak menade att parlamentet kan ta st�llning till kommunismen som politiskt system, medan domstolarna granskar enskilda m�nniskors eventuellt brottsliga handlingar. President Lennart Meri f�rklarade efter den f�rsta domen mot en deporterare: "Vi kan f�rl�ta allt, men bara under f�ruts�ttning att vi f�tt veta allt om det".

I alla de tre baltiska l�nderna m�ste kandidater vid allm�nna val skriva under en f�rklaring att de aldrig arbetat f�r fr�mmande makters s�kerhetstj�nster mot det inhemska folket. Dessa f�rklaringar kan bara kan ogiltigf�rklaras av domstol. Varken de f d sovjetiska s�kerhetstj�nsterna eller deras v�stliga motsvarigheter har delat med sig av sitt material om sovjetiska agenter i Baltikum till baltiska domstolar eller massmedier. D�rf�r har flera  f d (?) KGB- och GRU-agenter lyckats bli valda till de baltiska parlamenten.

I Lettland uppt�cktes namnen p� fem parlamentsledam�ter p� KGB:s efterl�mnade registerkort. Riks�klagaren intygade att korten var �kta men tillade att "det inte bevisar n�gra n�ra band till KGB". Parlamentet besl�t med r�sterna 46-17 att avst�nga de fem fr�n parlamentarisk verksamhet tills deras sak pr�vats i domstol. Fyra av de anklagade frik�ndes i brist p� bevis, medan den fj�rde, utrikesministern Georgs Andrejevs avgick frivilligt i juni 1995. Han hade d� i en tidningsartikel erk�nt att han 1963 l�tit sig v�rvas som KGB-agent f�r att l�ttare kunna g�ra karri�r som narkosl�kare och f� resa utomlands; Andrejevs menade att han inte skadat n�gon genom  sitt samarbete med KGB utan tv�rtom varnat m�nniskor som stod under �vervakning. Han avgick dock eftersom han brutit mot landets lag genom att inte uppge sina band till KGB.

I maj 1994 beslutade det lettiska parlamentet ocks� att enskilda m�nniskor har r�tt att granska vad som st�r om dem i KGB:s efterl�mnade arkiv samt att bara domstol kan ge andra tillg�ng till dessa handlingar, att enskilda och f�retag som har tillg�ng till KGB-dokument m�ste l�mna dem till ett statligt "Centrum f�r att dokumentera f�ljderna av totalit�ra regimer" samt att uppgifter om enskilda m�nniskors band till KGB inte f�r publiceras under de n�rmaste tio �ren. Ett �r senare �ndrades den lettiska lagstiftningen s� att KGB-agenter numera f�r st�lla upp i allm�nna val. Det inneb�r inte att man i Lettland blivit likgiltig till tidigare samarbete med kommunistiska (eller nazistiska) s�kerhetsorgan, bara att man vill undvika att s�dana uppgifter anv�nds f�r politisk eller privat utpressning och att enskilda anklagas utan juridisk granskning.

I Estland m�ste f d sovjetiska agenter anm�la sig till s�kerhetspolisen senast den 1 april 1996. De som inte gjorde det skulle f� sina namn publicerade, om s�kerhetspolisen hade bevis f�r deras tidigare verksamhet. Bara 1 150 av de uppskattningsvis 10 000 agenterna hade anm�lt sig, n�r tidsfristen l�pte ut (20).

Knappast n�gon demokrat i Baltikum ifr�gas�tter att ockupationsmaktens s�kerhetstj�nster � fr�n NKVD till KGB och deras milit�ra motsvarighet GRU � ska betraktas som brottsliga organisationer och verksamhet f�r deras r�kning ska ses som landsf�rr�disk. Men kan � och b�r � man kriminalisera kommunistpartiet och dess avl�ggare? Om partiet f�rklaras brottsligt p� grund av sin medverkan i brott mot m�nskligheten i Baltikum, skall d� �ven f d partimedlemmar betraktas som brottsliga � eller ska ut�ver medlemsskapet �ven kr�vas att man beg�tt konkreta, bevisbara brottsliga handlingar? Ska i s� fall f d partimedlemmar f�rbjudas att kandidera vid allm�nna val och att inneha statliga eller kommunala �mbeten? (21)

I Lettland f�rbj�ds kommunistpartiet den 23 augusti 1991, allts� tv� dagar efter gammalkommunisternas misslyckade kuppf�rs�k i Sovjet och efter att Lettlands parlament �ter f�rklarat landet sj�lvst�ndigt. Personer som varit aktiva i kommunistpartiet efter den 13 januari 1991 � d� Gorbatjov l�t sovjetiska s�kerhetsstyrkor g� till angrepp i Riga, eller i de prosovjetiska organisationerna Interfronten eller R�ddningskommitt�n (som st�dde gammalkommunisternas kuppf�rs�k i augusti 1991), f�r inte kandidera vid allm�nna val. Gammelkommunisternas ledare Alfreds Rubiks, som ocks� var Rigas siste borgm�stare under den kommunistiska tiden, d�mdes i juli 1995 till  �tta �rs f�ngelse f�r att han i samarbete med sovjetiska s�kerhetsstyrkor f�rs�kt st�rta den lettiska regeringen �ren 1990-91, varvid sex m�nniskor d�dades i januari 1991. Han sl�pptes efter att ha avtj�nat � av sitt straff h�sten 1997. Vid parlamentsvalet f�ljande h�st gick Rubiks parti ihop med tv� andra v�nsterpartier som tillsammans fick 16 av de 100 platserna i parlamentet.
I Estland gick det forna kommunistpartiet, som bytt namn till Demokratiska arbetspartiet, inf�r 1999 �rs parlamentsval ihop med ett ryskt parti och fick d�rigenom ett par f�retr�dare i parlamentet.

I Litauen lyckades en f d kommunistledare, Algirdas Brazauskas, t o m bli vald till president efter frihetshj�lten Vytautas Landsbergis; men Brazauskas eftertr�ddes i sin tur av en konservativ litauer fr�n USA, Valdas Adamkus. Litauens parlament antog den 10 december 1998 � med 68 r�ster f�r och ingen mot - en resolution som f�rd�mde den kommunistiska ideologin och dess f�ljder f�r Litauen. Parlamentet ans�g att tidigare kommunister �r moraliskt och politiskt ansvariga f�r de brott mot m�nskligheten som beg�tts i kommunismens namn. D�rf�r kr�vde resolutionen inskr�nkningar av tidigare kommunisters framtida politiska verksamhet; dagen efter besl�t parlamentet dock att slopa detta krav. Man stod dock fast vid att dagens kommunister har ett moraliskt och politiskt ansvar f�r g�rdagens kommunistiska brott.

I alla tre baltstaterna har dock �tskilliga f d medlemmar av kommunistpartiet valts till parlamenten som f�retr�dare f�r andra partier.

F�r egen del har jag som �vertygad antikommunist (och antifascist) varit beredd att samarbeta ocks� med tidigare medlemmar av Estlands kommunistparti och i n�gra fall ocks� med f d KGB- och GRU-agenter. Dels d�rf�r att �tskilliga av dem tyckts mig ha lika lite till �vers f�r kommunismen (och fascismen) som jag sj�lv, dels d�rf�r att jag inte velat d�ma m�nniskor som vuxit upp och levt under betydligt sv�rare f�rh�llanden �n jag sj�lv. D�remot har jag sv�rare att f�rst� hur politiskt medvetna m�nniskor i frihetliga l�nder som Sverige kunnat g� med i ett kommunistparti eller tidigare kommunistparti och t o m kalla sig kommunister �n idag � ett �rtionde efter Berlinmurens fall (22).

Omv�rldens ansvar

Den som tagit del av vittnesb�rden om kommunismens folk- och kulturmord i Baltikum undrar kanske varf�r det l�nge varit s� tyst om dem i omv�rlden.

En f�rklaring �r att de kommunistiska brotten i Baltikum begicks vid "fel" tid och av "fel" makthavare. N�r Baltikum ockuperades i juni 1940 var v�stv�rldens blickar v�nda mot Paris som just h�ll p� att falla f�r de tyska nazisterna. Och n�r de f�rsta stora deportationerna fr�n Baltikum �gde rum i juni 1941, var omv�rlden mer intresserat av det f�rest�ende nazistiska anfallet p� de kommunistiska vapenbr�derna i Sovjetunionen.

Sedan gl�mde de flesta opinionsbildare bort � eller struntade i - att det kommunistiska Sovjetunionen under tv� av andra v�rldskrigets fem �r varit allierat med det nazistiska Tyskland. Att miljoner ryssar och andra sovjetmedborgare f�rlorade sina liv i kampen mot nazismen, gjorde det sv�rare f�r balterna att vinna f�rst�else och gensvar n�r de vittnade om hur hundratusentals balter m�rdats av kommunisterna. F� brydde sig om de sm� baltfolkens f�retr�dare, n�r dessa anklagade en stormakt som under en del av andra v�rldskriget var allierat med de demokratiska v�stmakterna och d�rigenom blev en av andra v�rldskrigets segrarmakter. De ansvariga f�r kommunismens folkmord i Baltikum och �steuropa till�ts t o m sitta med vid N�rnberg-r�tteg�ngen mot nazistiska krigsf�rbrytare och d�ma de ansvariga f�r nazismens brott mot m�nskligheten.

St�phane Courtois konstaterar i "Kommunismens svarta bok" att "medan Himmlers och Eichmanns namn blivit k�nda i hela v�rlden som symboler f�r det samtida barbariet, har de flesta inte h�rt talas om (den kommunistiska terrorns ledare) Dzerjzinskij, Jagoda eller Jesjov".

Eftersom det alltid �r segrarna som skriver historien, blev Auschwitz och Buchenwald � med r�tta � v�ra v�rsta grymhetsord. Men f� m�nniskor i v�st blev lika medvetna om Kolyma och Magadan � inte ens sedan Varlam Sjalamov utgivit sina "Ber�ttelser fr�n Kolyma" (Brombergs, Uppsala 1982) och Aleksandr Solsjenitsyn sitt storverk om hela Gulagarkipelagen. En del har �n idag inte h�rt talas om dessa kommunistiska f�rintelsel�ger � fast kommunisterna b�rjade med s�dana l�ger f�re nazisterna och m�rdade �nnu fler m�nniskor i sina l�ger. Och hur m�nga k�nner ens till forskare och f�rfattare som Rudolf J.Rummel som i en rad verk f�rs�kt att dokumentera detta statliga och ideologiska massm�rdande? (23)

Kommendanten f�r Auschwitz, Rudolf H�ss, konstaterade i sina memoarer: "S�kerhetspolisens ledning hade s�nt oss l�gerf�rest�ndare en detaljerad dokumentation om de ryska koncentrationsl�gren. P� grundval av vittnesm�l fr�n l�gerflyktingar hade f�rh�llandena d�r skildrats in i minsta detalj. Det betonades s�rskilt att ryssarna f�rintade hela folkgrupper genom att syssels�tta dem i tv�ngsarbete".

En slags diktatur f�r naturligtvis aldrig anv�ndas f�r att f�rsvara, f�rtiga eller f�rminska grymheten hos ett annat slags diktatur och dess �vergrepp. D�rf�r �r det nu h�g tid att minnas offren f�r b�de nazismens och kommunismens brott mot m�nskligheten � och s� l�ngt m�jligt st�lla dem som hittills sluppit undan till svars f�r sina brott.

Det kommunistiska makt�vertagandet i �steuropa efter kriget kallades av m�nga f�r en sovjetisk "befrielse" av dessa folk, fast f�rtrycket bara bytte form och f�rg. Aningsl�sa eller cyniska makthavare i v�st, som den amerikanske presidenten Roosevelt, vilken under toppm�tet i Jalta �r 1945 prisgav �steuropa och Baltikum till kommunisterna trodde t o m p� Stalins f�rs�kringar om fria val i de "befriade" l�nderna.

Tystnaden om kommunismens brott mot m�nskligheten i Baltikum berodde till en b�rjan allts� delvis p� att de flesta m�nniskor i v�st inte hade en aning om vad som h�nde p� andra sidan �stersj�n under och efter andra v�rldskriget. I Sverige bidrog nog ocks� skamk�nslor �ver 1946 �rs baltutl�mning samt det snabba och sn�da erk�nnandet av den kommunistiska ockupationen till tystnaden. Sverige erk�nde ockupationen v�ren 1941 � som f�rsta land i v�rlden efter Stalins d�varande bundsf�rvant, Hitler-Tyskland � den kommunistiska ockupationen av v�ra baltiska grannl�nder.

Efter kriget blev de baltiska l�nderna praktiskt taget slutna omr�den f�r v�sterl�ndska journalister. Hur m�nga svenskar har �n idag en aning om att de baltiska gerillakampen mot den kommunistiska ockupationsmakten var den l�ngvarigaste och blodigaste i Europa efter kriget?

N�r baltiska gerillak�mpar f�ngslades, torterades och i de flesta fall sk�ts eller s�ndes till sibiriska l�ger, dr�jde det �ratal innan vi i v�st ens fick reda p� deras namn. Dessa blev p� sin h�jd f�rem�l f�r fotnoter i ok�nda exilhistorikers f�ga uppm�rksammade verk.

Men f�r den som verkligen ville veta fanns hela tiden information att h�mta om kommunismens illd�d och ineffektivitet i allm�nhet och i Baltikum i synnerhet. En rad tidigare partimedlemmar som Arthur Koestler, Ignazio Silone och Stephen Spender vittnade om klyftan mellan kommunistisk teori och praktik i exempelvis Richard Crossmans antologi "Vi trodde p� kommunismen" (Natur och Kultur, Sthlm 1950). En rad avhoppare och flyktingar undan kommunismen l�mnade skakande vittnesb�rd, bland dem Viktor Kravtjenko i boken "Jag valde friheten" (Natur och Kultur, Sthlm 1947). Han utsattes f�r en liknande f�rtalskampanj fr�n franska och andra v�steuropeiska kommunister som exempelvis David Rousset. Denne f d trotskist skildrade i boken "L�univers concentrationnaire" (Koncentrationsl�gersv�rlden) sina egna erfarenheter fr�n nazisternas koncentrationsl�ger och kr�vde en unders�kningskommission ocks� om kommunisternas motsvarande l�ger. Franska kommunister, med den (�)k�nde diktaren Louis Aragon i spetsen, f�rnekade f�rekomsten av s�dana l�ger � vid samma tid som miljoner och �ter miljoner oskyldiga, ocks� kommunister, f�rsm�ktade i dem. N�r det g�ller Baltikum f�rs�kte baltiska centralorganisationer i en rad l�nder, d�ribland USA och Sverige, sprida information som senare visade sig ha varit anm�rkningsv�rt korrekt; ocks� den amerikanska Kongressen utgav den v�ldokumenterad skriften "Nazi-Soviet Conspiracy and the Baltic States. Diplomatic Documents and Other Evidence"(Boreas 1948) om det brottsliga samf�rst�nd mellan nazist- och kommunistledarna som lade grunden till ockupationen och folkmorden i Baltikum.

Fr�n sjuttiotalet kunde den sovjetiska s�kerhetspolisen knappt g�ra en husunders�kning hemma hos n�gon baltisk olikt�nkande utan att Amnesty International, den svenska Hj�lpcentralen f�r politiska f�ngar i Estland, lettiska socialdemokrater i Sverige eller litauiska aktivister i Vatikanen och F�renta Staterna fick reda p� det och informerade alla som ville veta vad som h�nde baltiska frihetsk�mpar. Men fortfarande engagerade sig m�nga fler f�r politiska f�ngar som Nelson Mandela i Sydafrika och f�r palestinska motst�ndsm�n i de av Israel ockuperade omr�dena �n f�r demokratiska motst�ndsk�mpar som Mart Niklus i Estland, Fricis Menders och Linards Grantins i Lettland och Balys Gajauskas i Litauen.

Enskilda journalister gjorde lysande insatser, men det saknades systematisk bevakning av utvecklingen p� andra sidan �stersj�n. Var eller varannan dag kunde vi under sjuttio- och �ttiotalen f�lja den israeliska ockupationspolitikens �vergrepp mot palestinier i skakande artiklar, radio- och tv-inslag. M�nga uppr�rdes n�r palestinska demonstranter utvisades och den svenska riksdagen ordnade vid n�got tillf�lle en s�rskild debatt d�rom. Men n�r de kommunistiska ockupanterna i Sveriges n�rmaste grannl�nder f�ngslade eller utvisade freds�lskande och frihetst�rstande balter var det l�nge tyst. Inga tv-bilder, inga eko-inslag, ingen specialdebatt i riksdagen.

"Om vi inte varit s� bortgl�mda av v�rldens offentlighet hade v�rt �de kanske blivit blidare �n vad som nu varit fallet" sade det estl�ndska Kulturr�dets ordf�rande Ignar Fjuk till mig i slutet av �ttiotalet. "Men �n �r det inte f�r sent f�r omv�rlden � med Sverige i spetsen � att ta sitt ansvar."

Verklighetens tyngd segrade till slut �ver "tystnadens konspiration" mot de baltiska frihetsk�mparna. Det b�rjade med flera utm�rkta inslag i TV 2:s Rapport v�ren 1988, d�r G�ran Sj�strand rapporterade om utvisningarna av baltiska demonstranter, fortsatte med �terkommande rapportering av sakkunniga journalister som televisionens Kent W�nnstr�m, radions Kjell-Albin Abrahamsson och Anders Eriksson, Dagens Nyheters Harald Hamrin, Svenska Dagbladets Elisabeth Crona, Dagens Industris Sten Sj�str�m, A-pressens och Aftonbladets Tommy Svensson med flera.

Uppm�rksamheten i medierna lockade och i n�gra fall tvingade fram allt fler politiker till allt mer frispr�kigt st�d f�r den fredliga frihetskampen i Baltikum. Men de gamla kommunisterna, som genom sina gamla f�rbindelser med partikamraterna p� andra sidan �stersj�n, hade kunnat g�ra st�rst nytta om de besinnat sitt moraliska och politiska ansvar dr�jde med att g�ra upp med sitt "rent ryska" arv i den baltiska fr�gan.

Svenska kommunister och Baltikum (24)

Flera av senare �rs mjuka svenska salongskommunister, s�dana som f�rre partiledaren C.H.Hermansson, ansl�t sig till det svenska kommunistpartiet, n�r det som allra h�rdast f�rsvarade Hitlers och Stalins �verfall p� v�ra gemensamma grannl�nder � Danmark och Norge i v�ster samt Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen i �ster.

Eftersom Hitler och Stalin fortfarande var bundsf�rvanter och det svenska kommunistpartiet bara till namnet var ett svenskt parti, i praktiken bara en avdelning av den Kommunistiska internationalen, hyllade det svenska partiorganet Ny Dags uts�nde de nazityska trupper som ockuperade Norge i april 1940. Den 24 april 1940 f�rklarade Ny Dag:
 

"N�got hat mot de tyska soldaterna finns inte. Man ser ofta norska arbetare och tyska soldater i gath�rnen eller p� �lstugorna inbegripna i kamratliga meningsutbyten."

Samma f�rsvar f�r fr�mmande f�rtryckare pr�glade de svenska kommunisternas rapportering om ockupationen av Baltikum sommaren 1940. Redan den 5 oktober 1939 hade Ny Dag f�rs�krat:
 

"Sovjet-Unionen hotar inte, utan tv�rtom sl�r vakt om de sm� staternas integritet. Ingen sm�stat i Europa kan f�r n�rvarande k�nna sig tryggare �n Estland i fr�ga om sin fortsatta existens."

                   Sedan Stalin, i samf�rst�nd med Hitler, l�tit sina trupper inf�rliva Estland, Lettland, Litauen, �stra Polen och det rum�nska Bessarabien (=dagens Moldavien) samt f�rs�kt inf�rliva Finland, jublade Ny Dag den 26 juli 1940:
 

"Randstaterna har med den stora socialistiska arbetarstatens hj�lp befriats fr�n beroendet av de imperialistiska stormakterna."

Ockupationsmaktens skenval kallade Ny Dag den 8 juli 1940 f�r "de f�rsta fria folkvalen" och konstaterade den 22 juli samma �r "�ndl�st jubel d� Baltikums stater blev socialistiska", Tidningens chefredakt�r, Gustav Johansson, sedermera i m�nga �r kommunistisk riksdagsman, skrev efter en rundresa i det av kommunisterna nyligen ockuperade Baltikum:
 

"Jag har sett tre l�nder, som f�rut h�rde till Europas v�rsta reaktion�ra terrorl�nder, f�rvandlade till fria sovjetrepubliker genom en fredlig revolution."

Det skrev Johansson i sin broschyr "Resa I Baltikum", utgiven av partiets eget f�rlag �r 1940. Med en sv�rundertr�ffad formulering kallade han d�r den kommunistiska ockupationen f�r "R�da arm�ns f�rst�rkning av garnisonerna" (s.11).

Sedan dess fortsatte svenska kommunister i n�gra �rtionden att f�rsvara f�rtrycket och f�rryskningspolitiken, militariseringen och milj�f�rst�ringen samt det planekonomiska systemet, som f�r varje �r som gick gjorde balterna fattigare �n sina grannar i �vriga Norden. N�r historiens hittills st�rste massm�rdare, Josef Stalin, dog ordnade ocks� det svenska kommunistpartiet sorgem�te och centralkommitt�n f�rklarade:
 

"Stalin �r d�d. V�r tids st�rste folkledare och statsman, den socialistiska samh�llsgemenskapens geniale m�stare, kommunismens ban�rf�rare, har g�tt ur tiden. M� Sveriges kommunister visa sitt f�red�me n�r det g�ller att f�rvalta arvet fr�n v�r tids st�rsta marxist, Josef Stalin. M� Sveriges kommunister hedra Stalins minne genom att b�ttre till�gna sig Stalins geniala l�ra och l�ta den bli v�gledande f�r hela den politiska verksamheten. Under Stalins �rorika ban�r, fram�t till socialismen!"

En av centralkommitt�ns medlemmar som senare blev en av de svenska kommunisternas massmedialt mest uppskattade partiledare under efterkrigstiden, C.H.Hermansson, tillade f�r egen del:
 

"Stalin �r en av alla epokers mest geniala vetenskapsm�n. Han fortsatte Marx�, Engels� och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori under de nya betingelser som utvecklingen skapat. Under sin revolution�ra kamp utf�rde Stalin nyskapande teoretiskt arbete p� de mest skilda omr�den � ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, spr�kvetenskapens och kulturens osv. P� vart och ett av dessa omr�den �r hans insats gigantisk. Ingen m�nniska kan f�rst� v�r tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. Utan att ha studerat Stalins teoretiska verk �r man �analfabet� i ekonomin, politiken, filosofin osv�Stalin har varit ledaren och l�raren inte blott f�r Sovjetunionens folk utan f�r arbetarklassen i alla v�rldens l�nder. I v�rt partis fortsatta arbete m�ste vi b�ttre �n hittills utnyttja och i handling oms�tta Stalins l�ra. Lenin och Stalin �r och f�rblir ocks� den svenska arbetarklassens fr�msta l�rare".

N�stan tre �r senare h�ll en av Stalins eftertr�dare, Nikita Chrusjtjev, sitt ber�mda "hemliga tal" inf�r den tjugonde Sovjetiska partikongressen, d�r han avsl�jade Stalin som den stundtals sinnessjuke massm�rdare han varit. Visserligen f�rd�mde Chrusjtjev mest Stalins massmord p� andra kommunister, men i f�rbig�ende n�mndes ocks� massdeportationerna av hela sovjetfolk. Det hindrade inte Chrusjtjev sj�lv att ett halv�r senare s�nda trupper f�r att dr�nka den ungerska revolutionen i blod h�sten 1956. Uppg�relsen med stalinismen hade i alla fall inletts, �ven om det skulle dr�ja n�gra �rtionden till innan uppg�relsen med leninismen och kommunismen kunde b�rja p� allvar i Sovjetryssland.

N�r de sovjetiska makthavarna slutade att hylla Stalin, upph�rde ocks� lovs�ngerna till honom fr�n de lydiga svenska kommunister. Men �nnu i sitt tal inf�r den sovjetiska partikongressen �r 1976 utbringade Lars Werner leven f�r "v�nskapen mellan de sovjetiska och svenska kommunisterna" samt f�r "v�r gemensamma kamp f�r fred, demokrati (!) och socialism". Samma �r st�llde Werner upp f�r V�nsterpartiet kommunisterna vid den v�rldskommunistiska kongressen i Berlin. D�r f�rklarade Werner med flera t o m:
 

"Kommunister har i alla tider k�mpat f�r de demokratiska fri- och r�ttigheterna mot alla som velat angripa dessa r�ttigheter".

Lars Werner och hans kamrater sade dock ingenting om de baltiska folkens demokratiska fri- och r�ttigheter. Med �ren l�rde de sig att inte i on�dan f�rsvara f�rtrycket i Baltikum utan att f�r den skull vilja eller v�ga st�dja den baltiska frihetskampen mot den kommunistiska stormakten. S�lunda v�grade V�nsterpartiet kommunisterna (Vpk) att delta i den Baltiska freds- och frihetskryssningen sommaren 1985. Och n�r d�varande partiordf�randen Lars Werner i Expressen den 27 juni 1988 fick fr�gan, om han tyckte att Estland, Lettland och Litauen borde f� vara fria och sj�lvst�ndiga stater, svarade han:
 

"Ja, om man kan bevisa, till exempel genom en folkomr�stning, att de vill bryta sig ur Sovjetunionen."

Men p� f�ljdfr�gan om han kunde t�nka sig att hos sovjetledarna kr�va en s�dan folkomr�stning, svarade Werner:
 

"Jag ger inga r�d till andra. Jag har fullt sj� med att f� r�d sj�lv."

Visst hade Lars Werner vid den tiden problem med kamrater i sitt eget parti, som ogillade hans bufflighet mot kvinnor och hans spritbruk. Men var interna partibr�k sk�l nog att avst� fr�n att aktivt st�dja hela grannfolks frihetskamp efter �rtionden av folkmord och f�rtryck? Och visst hade v�l Werner givit en hel del r�d i internationella fr�gor, t ex till USA att sluta st�dja contras-gerillan i Nicaragua? Var det inte minst lika fel med sovjetiska kommuniststyrkor i Baltikum som med amerikanska kapitalisters st�d till contras i Nicaragua?

I en annan intervju vid ungef�rligen denna tid, f�r Tidningarnas Telegrambyr� i oktober 1987, fick Werner fr�gan varf�r kommunismen alltid tycks inneb�ra inskr�nkningar av den personliga friheten. Han svarade d� genom att framf�r allt h�nvisa till utvecklingen i Sovjetunionen och fortsatte:
 

"�ven i de f�rsta �steuropeiska kommunistiska staterna tog man yttre hot som f�rev�ndning f�r inre ofrihet. Det finns ingen urs�kt f�r att man fortsatt med systemet n�r det inte l�ngre �r n�dv�ndigt."

N�dv�ndigt? N�r blev det egentligen n�dv�ndigt med massmord, massf�rf�ljelser och massf�rtryck? F�r vem var det i s� fall n�dv�ndigt � annat �n f�r Partiet och regimen? Men varf�r var det n�gonsin n�dv�ndigt f�r svenska kommunister att f�rsvara ett om�nskligt och d�rigenom of�rsvarligt system som kommunismen vid makten?

N�r engagemanget f�r Baltikums sak vaknade i det sena �ttiotalets Sverige, b�rjade ocks� n�gra v�nsterpolitiker att uttala sig frimodigare �n f�rr. Partiets d� nya vice ordf�rande Gudrun Schyman uttryckte varmt st�d f�r den baltiska frihetskampen. Till och med den Moskva-utbildade riksdagsmannen Bertil M�brink talade om m�jligheten f�r de baltiska folken att "f� sina nationella, demokratiska och kulturella r�ttigheter tillgodosedda".

Om dessa r�ttigheter inte var � och inte hade varit - tillgodosedda, varf�r hade V�nsterpartiet inte st�tt dessa krav tidigare? Varf�r v�ntade de p� att kommunisterna i Moskva skulle visa f�rst�else f�r dessa krav, innan man sj�lv v�gade uttala dem?

Hur m�nga av dagens v�nsterparti-sympatiserande v�rdbitr�den, f�rskoll�rare, sk�despelare och andra kulturut�vare och andra har egentligen en aning om att deras partif�retr�dare p� Stalins order f�rsvarade Hitlers ockupationer av v�ra grannl�nder Danmark och Norge samt folkmorden i Litauen, Lettland och Estland?

Hur l�nge till dr�jer det innan dagens v�nsterpartister g�r till botten med sitt eget partis l�ngvariga tystnad och d�rigenom medansvar f�r sina kommunistiska kamraters brott p� andra sidan �stersj�n?

Och hur kan man f�rklara, om �n inte f�rsvara, att allt fler unga v�nsterpartister idag �r beredda att kalla sig kommunister och f�rsvara �tminstone Lenin?

Kommunistisk teori och praktik

N�gon har sagt att nazismen och det andra v�rldskriget hade kunnat undvikas, om v�rldens ledare bara l�st nazisternas skrifter och tagit dem p� allvar. Kanske g�ller samma sak f�r kommunismen.

Redan Karl Marx f�rutsade att kapitalismen skulle ers�ttas med proletariatets diktatur. Men han utvecklade aldrig vad detta skulle inneb�ra.

Lenin f�rklarade i sin bok "Den prolet�ra revolutionen och renegaten Kautsky" att "proletariatets revolution �r ett styre som �r er�vrat och uppr�tth�lls genom att proletariatet anv�nder v�ld mot borgarskapet, ett styre som inte inskr�nks av n�gra lagar" (25).

Lenin erk�nde i samma bok att "d�r det var n�dv�ndigt f�r revolutionen borde arbetarklassen ber�va kapitalisterna r�str�tten och uppl�sa varje parlament som visade sig vara kontrarevolution�rt". Det var enligt Lenin "den enda st�ndpunkt som st�r i samst�mmighet med marxismen".

P� denna punkt levde Lenin som han l�rde, sedan hans parti bara f�tt en fj�rdedel av r�sterna i det ryska novembervalet 1917. Den nyvalda folkf�rsamlingen uppl�stes vid sitt f�rsta sammantr�de den 5 januari 1918. S� blev det f�rsta fria valet det sista fria valet i sovjetstatens historia. Efter�t erk�nde Lenin sj�lv:
 

"Att konstituerande f�rsamlingen uppl�stes av sovjetregeringen innebar en fullst�ndig och �ppen likvidering av demokratins id�" (26).

I de svenska kommunisternas � och senare i V�nsterpartiets � partiprogram konstaterades l�nge att "i oktoberrevolutionen 1917 tog arbetarna och b�nderna makten i Ryssland". Men det som v�nsterpartister � och alltf�r m�nga andra � vant sig vid att kalla f�r oktoberrevolutionen var i sj�lva verket en kommunistisk statskupp mot den demokratiska �verg�ngsregeringen i Ryssland. Lenin och hans kommunister st�rtade inte tsaren utan den borgerliga Kerenskij-regeringen, som kommit till makten efter februarirevolutionen �r 1917.
Inte heller var det arbetare och b�nder som grep makten genom den s k stora oktoberrevolutionen utan ett litet antal r�dgardister ledda av Lenins lilla elitparti. Den s k oktoberrevolutionen �gde inte ens rum i oktober enligt v�r tider�kning utan i november.

Lenin l�tsades aldrig vara n�gon fredlig, demokratisk socialist. Han visade aldrig annat �n f�rakt f�r den allm�nna r�str�tten, parlamentarismen, r�ttsstaten samt de medborgerliga fri- och r�ttigheter som han kallade borgerliga. Det hindrade honom inte fr�n att kr�va s�dana r�ttigheter f�r att underl�tta det kommunistiska makt�vertagande, som sedan skulle avskaffa dem.

F�re revolutionen kr�vde Lenin att de ryska myndigheterna "�gonblickligen och utan inskr�nkning erk�nner�pressfriheten". Efter den kommunistiska statskuppen avvisade han, i ett tal inf�r Tionde partikongressen, pressfrihet med f�ljande motivering: "Vi �nskar inte beg� sj�lvmord och av den orsaken kommer vi inte att inf�ra pressfrihet".

F�r Lenin var detta inget uttryck f�r dubbelmoral. Han dolde aldrig att det enda moraliska f�r honom var handlingar, som gynnade den kommunistiska revolutionen, kommunistpartiets och proletariatets intressen (som han s�g dem).

Lenin hade redan �r 1904 f�rklarat: "Grundvalen f�r v�r tro �r att de inte existerar s�dana ting som sanning, r�ttf�rdighet och dygd. F�r oss �r allt relativt, utom kommunismen som vi betraktar som k�llan till allt som �r sant, r�ttf�rdigt, gott och dygdigt".

I sitt tal till Rysslands kommunistiska ungdomsf�rbund �r 1920 tillade Lenin att "v�r moral �r fullkomligt underordnad den prolet�ra klasskampens intressen".

D�rf�r har Lenins l�rjungar � till skillnad fr�n jesuiterna, som falskeligen tillskrivits satsen � ofta l�tit �ndam�len helga medlen. Den l�ngsiktiga strategin har f�tt l�mna utrymme f�r kortsiktig taktik, som f�rbryllat m�nga andra. Ett exempel som kostade m�nga balter och andra livet var 1939 �rs nazi-kommunistiska pakt.

Pakten �terspeglar kommunisternas grundl�ggande taktik att samarbeta med ideologiska motst�ndare tills de  blivit tillr�ckligt starka f�r att krossa eller strunta i dem. Den ryske socialdemokraten Plechanov genomsk�dade redan f�re 1917 �rs kommunistiska statskupp i Ryssland vad Lenin och hans l�rjungar menade med sitt tal om socialistisk enhet. Han sade att "kommunisterna �nskar enhet som m�nniskor �nskar att f�rena sig med ett stycke br�d � de sv�ljer det". Han fann st�d f�r misst�nksamhet i Lenin-uttalanden som detta om socialdemokraterna: "Deras plats �r i f�ngelset och detta oavsett om de �ppet framtr�der som s�dana eller som partil�sa". Inf�r den Elfte partikongressen tillade Lenin att "v�ra revolution�ra domstolar b�r avr�tta alla som �ppet bek�nner sig till socialdemokratin".

Lenin och hans kommunister hade inget emot att samarbeta med andra socialister och socialdemokrater s� l�nge de beh�vde st�d mot tsaren. Men s� fort de sj�lva gripit makten tog samarbetsviljan slut. M�nga socialdemokrater och frihetliga socialister avr�ttades, n�r de inte l�ngre beh�vdes f�r kommunisternas syften. Andra sp�rrades in i de f�rsta koncentrationsl�gren, som senare skulle inspirera bland andra de tyska nazisterna.

Resten torde vara v�lk�nd f�r alla som velat och vill veta. Proletariatets diktatur som Lenin ville ers�tta den politiska demokratin med utvecklades till Partiets diktatur �ver proletariatet och alla andra � samt under Stalins tid till Partiledarens diktatur �ver Partiet, proletariatet och resten av medborgarna.

F�re det kommunistiska makt�vertagandet i Ryssland, f�rklarade Lenin att socialismen var en f�ruts�ttning f�r de olika folkens fred oh frihet. Han lovade att befria de "f�ngslade" nationerna i tsarv�ldet, som ibland kallats f�r "folkens f�ngelse".

Efter den kommunistiska statskuppen i november 1917 f�rklarade den nya revolution�ra regeringen att alla icke-ryska folk hade r�tt att frig�ra sig. De som ville skulle f� l�mna det ryska imperiet.

Lenin framst�lls d�rf�r ibland som en anh�ngare av principen om folkens sj�lvbest�mmander�tt. Men han s�g denna r�tt enbart som ett medel att n� det h�gre m�let, "v�rldsrevolutionen" och "proletariatets diktatur".

S� l�nge nationalismen  bland icke-ryska folk riktade sig mot tsarv�ldet var den med andra ord v�rd att uppmuntra, men efter kommunistkuppen fick nationalismen inte st�ra marschen mot ett socialistiskt samh�lle. R�da arm�n sattes in och lyckades �ter inf�rliva Georgien, Armenien, Ukraina, Vitryssland och Centralasien i kommunisterna sovjetryska v�lde. Lenin uppmuntrade ocks� lokala kommunister att med v�ld f�rs�ka gripa makten i Baltikum i slutet av f�rsta v�rldskriget. F�rs�ken misslyckades, men den kommunistiska infiltrationen �sterifr�n fortsatte. Men sedan ett Moskva-styrt kuppf�rs�k i Estland i december 1924 inte f�tt n�got folkligt st�d, tvingades kommunisterna v�nta tills andra v�rldskrigets utbrott innan Estland, Lettland och Litauen kunde ockuperas.

Under tiden hann Stalin avr�tta de flesta ledarna f�r 1919 �rs kortlivade Estl�ndska arbetarkommun liksom 16 av 21 f d medlemmar i samma �rs "lettiska" sovjetregering och kommunistiska centralkommitt� samt sju av �tta f d medlemmar i 1918/19 �rs "litauiska" sovjetregering.

Estland, Lettland och Litauen fick en n�datid p� ett par �rtionden innan de ockuperades, medan Finland och Polen (utom under andra v�rldskriget)  best�tt som sj�lvst�ndig stater intill v�ra dagar. I de inf�rlivade sovjetrepublikerna till�ts inget som helst nationellt sj�lvbest�mmande i det viktigaste maktorganet, kommunistpartiet. Den kommunistiska nationalitetspolitikens huvudfiende blev inte det st�rsta folkets, ryssarnas, chauvinism utan de sm� folkens "borgerliga nationalism"; under hela sovjetstatens historia d�mdes inte en enda ryss f�r det sistn�mna brottet, medan desto fler balter, ukrainare, kaukasier med flera d�mdes till 25-�riga frihetsstraff f�r att de kr�vt samma r�ttigheter f�r sitt eget folk som f�r det ryska "herrefolket".

Lenin betraktade religionen p� liknande s�tt som nationalismen. S� l�nge kommunisterna kunde dra nytta av godtrogna kristna och beh�vde deras st�d, lockade han dem genom att lova religionsfrihet. Efter det kommunistiska makt�vertagandet f�rklarades religionen vara en kapitalisk kvarleva och d�rigenom d�md att d� ut. F�r s�kerhets skull tillgrep Lenin och hans l�rjungar aktiv d�dshj�lp f�r att p�skynda processen. Ateismen blev en ouppl�slig del av kommunistisk teori och praktik � utom i umg�nget med troende i icke-kommunistiska l�nder samt utrikespolitiskt nyttiga organisationer som Kyrkornas V�rldsr�d och Lutherska V�rldsf�rbundet.

Med tanke p� allt som Lenin och hans efterf�ljare sagt och skrivit � och dessutom genomf�rt i praktiken � �r det sv�rbegripligt att unga m�nniskor i v�r tid kan se sig som hans l�rjungar. Om det handlade om n�gon allm�nt st�rd m�nniska kunde man m�jligen f�rst� dem, men n�r det g�ller t o m ordf�randen f�r ett politiskt ungdomsf�rbund som Jenny Lindahl fr�n Kommunistisk ungdom?

F�r dem som upplevt kommunismen i praktiken �r det lika skakande att h�ra en ung m�nniska kalla sig kommunist som f�r judar, romer (zigenare) och andra som drabbats av nazisternas f�rintelsel�ger att h�ra och se svenska skinnskallar kalla sig nynazister. I st�llet f�r att stolt kalla sig kommunister och p�st� att "kommunister i alla tider k�mpat f�r de demokratiska fri- och r�ttigheterna" borde dagens kommunister kanske sk�mmas och be om urs�kt eller �tminstone l�ra sig n�got av sitt partis inte alltid s� stolta historia?

(S) och Baltikum

F�re och under f�rsta v�rldskriget gick socialdemokrater som partiledaren Hjalmar Branting i spetsen f�r st�det �t baltiska flyktingar. Efter kriget f�rs�kte "baltv�nnen" Branting driva p� ett nordiskt erk�nnande av de nyblivna grannstaterna i Baltikum, medan h�gern hela tiden var mer avvaktande och fruktade socialistisk smitta fr�n de unga, radikala republikerna.  Och Stockholms socialdemokratiske borgm�stare Carl Lindhagen f�rs�kte f�rg�ves vinna st�d f�r tanken p� ett f�rbund mellan alla sm�stater l�ngs �stersj�n � b�de de baltiska och skandinaviska.

Efter andra v�rldskriget s�gs n�stan inga socialdemokrater p� de baltiska barrikaderna. Ocks� under dessa �rtionden fanns politiker som st�dde balternas frihetskrav � d�ribland partiledare fr�n Jarl Hjalmarsson till Carl Bildt, Bertil Ohlin och inte minst Per Ahlmark samt fler d�rtill.

Andra teg, inte minst en annars internationellt inriktad politiker som Olof Palme. Hans morfar hade varit rektor f�r Tekniska h�gskolan i Riga och hans egen mor hade vuxit upp i Lettland, d�r �ven Olof Palme hade tillbringat sin barndoms somrar. Vid mitten av sjuttiotalet uts�gs Palme, liksom jag sj�lv, till hedersledamot av den demokratiska motst�ndsr�relsen i Baltikum; i Palmes fall d�rf�r att de baltiska demokraterna trodde att Palmes vackra ord om de "sm� folkens r�ttigheter" ocks� g�llde ester, letter och litauer. Men s�vitt bekant uttalade sig Palme bara en g�ng offentligt till st�d f�r balternas frihetskamp, n�r han som oppositionsledare h�ll h�gtidstalet under firandet av Estlands sj�lvst�ndighetsdag i Stockholms konserthus i februari 1980.

D�rigenom hamnade de svenska socialdemokraterna under �ttiotalet i en r�vsax i den baltiska fr�gan. � ena sidan hade Palme i sitt tal kr�vt "nationellt oberoende" �t baltstaterna och d�rigenom hade han och andra socialdemokrater sv�rt att kritisera andra som kr�vde b�de m�nskliga och nationella r�ttigheter f�r v�ra baltiska grannfolk. � andra sidan ville Palme inte st�ra sovjetledarna genom att s�ga vad han nog innerst inne tyckte. D�rf�r svarade han aldrig p� n�gon av de otaliga artiklar d�r jag och andra under sjuttio- och �ttiotalen efterlyste hans st�d f�r balternas frihetskamp.

I riksdagens utrikesdebatt den 16 mars 1983 anklagade Olof Palme moderaterna f�r att �"�terfalla till den korst�gsanda i syfte att �befria� �steuropa som h�rskade p� konservativt h�ll i v�st under det kalla kriget. Enligt denna syn m�ste n�got av systemen g� under, och neutraliteten vara snarast omoralisk.."  Under samma debatt anklagade Palme moderaterna f�r att vara "en s�kerhetsrisk f�r den svenska s�kerhetspolitiken."

�ret efter f�rklarade Olof Palme inf�r den socialdemokratiska partikongressen: "Vi sysslar inte med antisovjetism". Men eftersom sovjetstaten var den f�rsta som byggde p� kommunismen, som i sin tur innebar ett st�ndigt, mer eller mindre akut hot mot omv�rldens (och sin egen) fred och frihet, borde det varit lika naturligtvis f�r �vertygade demokrater att vara "antisovjetiska" och "antikommunistiska" som att vara "antinazistiska" och "antifascistiska" och "antifascistiska".

Palme  varnade ocks� f�r att teckna "dj�vulsbilder" och bedriva "hets mot Sovjet". Med facit i hand m�ste man dock konstatera att �ven de som i Sverige och andra l�nder ansetts som mest sovjetkritiska i sj�lva verket var f�r lite kritisk � verkligheten var �nnu v�rre �n vi kunde f�rest�lla oss. Under sjuttio- och �ttiotalen anklagades jag av olika slags socialister ofta f�r �verdrifter  om Baltikum och Sovjet � n�r jag nu bl�ddrar igenom vad jag skrev d� finner jag mig snarare skyldig till en del underdrifter.

Bengt Westerberg slog i sitt f�rsta tal som folkpartiledare, den 1 oktober 1983, fast:"Ingenting skulle mer gagna en varaktig fred �n om kommunistregimen i Sovjetunionen ersattes av en demokratisk regim." Uttalandet v�ckte veterligen ingen kritik fr�n socialdemokratiskt h�ll. Inte heller n�r Westerberg i augusti 1985 f�rklarade samma sak i en Svenska Dagbladet-artikel, d�r han direkt v�nde sig till Olof Palme: "Du, som f�rr s� frimodigt f�rd�mde �dessa satans m�rdare� p� olika h�ll i v�rlden, n�r ska Du v�ga tala i klartext ocks� om �dessa satans kolonisat�rer� alldeles p� andra sidan �stersj�n?" Men n�r folkpartiledaren upprepade sin koppling mellan frihet och fred i ett tal inf�r partiets ungdomsf�rbund i januari 1986 protesterade en av Palmes medarbetare, f�rre kabinetssekreteraren Sverker �str�m, och fick medh�ll av eftertr�daren Pierre Schori.

�ven vid en rad andra tillf�llen kritiserade ledande svenska socialdemokrater andra politiker och opinionsbildare. Under 1988 �rs utrikesdebatt gick socialdemokraternas d�varande s�kerhetspolitiske talesman, Sture Ericson, till �verraskande angrepp mot sin kollega i riksdagens utrikesutskott, d�varande moderatriksdagsmannen och sedermera partisekreteraren Gunnar H�kmark. Denne hade i en riksdagsmotion och i en artikel f�r n�gra landsortstidningar argumenterat f�r utbyggda f�rbindelser mellan Sverige och baltikum samt svenskt st�d �t den baltiska frihetskampen. Den socialdemokratiske talesmannen f�rklarade att Gunnar H�kmarks uttalanden utgjorde "utrikespolitiska stolligheter" samt "tokigheter som man naturligtvis odlar p� den extremmoderata kanten f�r att det m�jligen skall ge en del exilbaltiska r�ster i h�stens val."

Sedan f�retr�dare f�r Folkfronterna i de tre baltstaterna allt tydligare kr�vt full sj�lvst�ndighet, f�rklarade b�de Sture Ericson och Pierre Schori att de baltiska folkfronterna inte kr�vde detta. Schori tillade i en senare intervju att han inte vill "bidra till n�gon separatism d�r." Han och andra socialdemokrater, exempelvis utrikesministern Sten Andersson i en uppm�rksammad Rapport-intervju i TV2 den 2 november 1988, f�rmanade ocks� balterna att inte "g� f�r fort fram" och inte vara "ot�liga" (som om femtio �r av folkmord och f�rtryck inte vore l�nge nog). I st�llet skulle de "samordna" och "samr�da" med Moskva. Det l�t sig s�gas, men kan ni t�nka er motsvarande f�rmaningar till andra folk som k�mpat f�r sin frihet och sitt nationella sj�lvbest�mmande?

M�nga minns nog ocks� d�varande utrikesministern Sten Andersson uttalanden under en rundresa i Baltikum och Moskva h�sten 1989. Mest uppm�rksammat blev uttalandet att "Estland inte �r ockuperat", vilket tvingade den estniske regeringschefen Indrek Toome, d� sj�lv medlem av kommunistpartiet, att �ppet ta avst�nd fr�n sin svenske g�sts p�st�ende. I Moskva f�rklarade Andersson att den sovjetiska centralmakten m�ste beh�lla kontrollen �ver r�varutillg�ngarnas anv�ndning, fast den "sjungande revolutionen" �tminstone i Estland utl�stes just av r�dslan f�r att den sovjetiska centralmakten skulle 40-faldiga fosforitproduktionen och d�rigenom f�rst�ra en stor del av Estlands land, luft och vatten.

Sten Anderssons uttalanden betydde p� kort sikt ett bakslag f�r den baltiska befrielsekampen. Men p� lite l�ngre sikt bidrog de till en helomv�ndning av den socialdemokratiska politiken mot Baltikum - tack vare statsminister Ingvar Carlssons starka reaktion och Anderssons egen v�xande insikt om det olyckliga i hans uttalanden. Fr�n att l�nge ha varit likgiltiga och stundtals kallsinniga eller rent av fientliga mot balternas frihetskrav, blev �ven socialdemokraterna allt varmare anh�ngare av den fredliga frihetskampen p� andra sidan �stersj�n. Och G�ran Persson visade sig fr�n sin f�rsta stund som statsminister intresserad av hela �stersj�-omr�dets utveckling.

Varf�r dr�jde det d� s� l�nge innan socialdemokraterna v�gade tala i klartext om de kommunistiska �vergreppen i Baltikum? Och varf�r dessa st�ndiga varningar och f�rmaningar till balterna att vara f�rsiktiga och inte f� f�r fort fram? Varf�r detta intryck av oro och olust snarare �n av gl�dje och hopp, n�r grannfolk h�ll p� att kasta av sig det kommunistiska oket?

En orsak var den naturliga r�dslan hos ledarna f�r ett litet folk, som l�nge levt i skuggan av en stormakt genom historien ofta ockuperat och invaderat grannl�nder. Det var mindre riskfyllt att angripa fj�rran f�rtryck i s�dra Afrika, Syd�stasien och Sydamerika �n det kommunistiska f�rtrycket i v�rt n�romr�de. Det �r inte mycket att moralisera �ver f�r sm� l�nders ledare ska i f�rsta rummet se till sitt eget folks m�jligheter att leva vidare i frihet och fred. Men n�r den egna politiken skildras som mer moralisk �n andras, fast man egentligen till�mpar samma dubbelmoral som de flesta, kan intrycket bli l�jev�ckande. F�r m�nga yngre svenskar tycks det ha blivit n�got av en moralisk chock n�r de ins�g att Sverige, som de trott f�ra en mer moralisk utrikespolitik �n andra, �tminstone under andra v�rldskriget systematiskt gjort eftergifter �t den stormakt som f�r tillf�llet tycktes vara starkast vid �stersj�n.

En andra orsak till en del socialdemokraters skepsis inf�r den baltiska frihetskampen var nog deras syn p� mellankrigstidens sj�lvst�ndiga Baltikum. F� av efterkrigstidens socialdemokrater hade egna erfarenheter av dessa l�nder och f�ll d�rf�r l�ttare offer f�r sovjetisk och annan propaganda. Utrikesminister Und�n f�rklarade i den svenska riksdagen att "den politiska mogenheten hos dessa folk inte var s�rskilt markerad". Om Und�n avs�g att balterna � liksom st�rre delen av �steuropa - i den ekonomiska v�rldskrisens sp�r � fallit offer f�r auktorit�ra diktaturer inf�r andra v�rldskriget, var det knappast ett godtagbart sk�l att dessutom prisge dem �t totalit�ra diktaturer under och efter andra v�rldskriget. En del svenskar (och balter) har ocks� haft sv�rt att �verse med att en del balter deltog i nazisternas judeutrotningar � men det var knappast sk�l nog att godta kommunistiskt folkmord och f�rtryck.

En tredje orsak har varit att en del socialdemokrater � och andra "v�nsterm�nniskor" � inte velat st�dja balterna f�r att de uppfattat balternas frihetskrav som en "h�gerfr�ga". Ett helt folks frihetsl�ngtan b�r f�rst�s inte uppfattas eller skildras som en fr�ga om h�ger eller v�nster. Och upplysta m�nniskor b�r klara av att ta st�llning i politiska fr�gor utifr�n vad som �r r�tt och fel, inte utifr�n vem som r�kar s�ga vad. Men alltf�r ofta har det varit viktigare att visa sig i "r�tt s�llskap" �n att st�dja r�tt saker. Olof Palme gjorde vid ett flertal tillf�llen uttalanden i denna anda, t ex n�r han varnade f�r att "�ntra n�got slags korst�g av den typ som reaktionens krafter alltid st�r redo att organisera" (27).

En fj�rde orsak var godtrogenheten inf�r kommunistledare i �st � fr�n Stalins till Gorbatjovs tid. Stalins bitr�dande utrikesminister Vysjinskij hade blivit �k�nd f�r sin roll som �klagare vid Moskvar�tteg�ngarna p� trettiotalet d� han kallade de anklagade kommunisterna f�r att vara "galna hundar" som m�ste avlivas. Efter kriget meddelande han att en av de f� svenskar som med sitt liv som insats st�tt emot 1900-talets totalit�ra diktaturer, Raoul Wallenberg, inte f�ngslats av sovjetmakten. N�r Wallenbergs halvbror med flera s�kte upp utrikesminister Und�n, ifr�gasatte de den sovjetiska f�rklaringen. "Vad?" utropade Und�n. "Tror ni att herr Vysjinskij ljuger?". N�r svaret blev jakande, greps den annars s� kylige Und�n av raseri. "Detta �r oerh�rt," fr�ste han, "fullst�ndigt otroligt!". Men det otroliga var f�rst�s att den h�gt bildade socialdemokratiske utrikesministern hade s� sv�rt att misstro sin kommunistiske kollega. �nd� hade Vysjinskij bedrivit ett st�ndigt dubbelspel fr�n Moskvar�tteg�ngarna och den nazi-kommunistiska pakten och den f�ljande sovjetiska ockupationen av v�rt grannland Lettland, en operation som han personligen �vervakade f�r Stalins r�kning (28).

Balterna hade lika sv�rt att bli trodda, n�r de tidigt varnade f�r att en senare sovjetledare, Michail  Gorbatjov � trots allt vackert tal om glasnost (�ppenhet) och perestrojka (f�r�ndring) � l�ngtifr�n var n�gon demokrat och inte heller beredd att godta sj�lvst�ndighet f�r baltstaterna. Medan m�nga i v�st f�rblindades av makarna Gorbatjovs v�rldsvana s�tt samt talet om demokratisering, ins�g balterna att Gorbatjov inte var beredd att g� l�ngre �n till att godta val mellan flera kandidater inom ett enda till�tet parti, kommunistpartiet. N�r balterna kr�vde sj�lvst�ndighet hotade det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitt�, under ledning av Gorbatjov, balterna med f�rnyat folkmord. Gorbatjov l�t ocks� sovjetiska s�kerhetsstyrkor sl� till mot obev�pnade civila i Vilnius och Riga i januari 1991� som han tidigare gjort i bland annat Baku och Tbilisi.

F�r balterna var det obegripligt att en kommunistisk makthavare som l�tit sina st�ttrupper med spadar och bajonetter hacka ihj�l obev�pnade kvinnor och barn i den georgiska huvudstaden Tbilisi i april 1989 bara ett halv�r senare kunde tilldelas Nobels fredspris.Viktigare �n georgiska m�nniskoliv ans�gs vara att han sl�ppt �steuropa fritt. Skeptiska balter ans�g att Gorbatjov snarast gjort en dygd av n�dv�ndigheten, sedan den amerikanske presidenten Ronald Reagan genom bl a "Stj�rnornas krig" krossat den sovjetiska kapprustningen. Och bara f�r att Gorbatjov tvingats att sl�ppa det "yttre imperiet" visade han inte minsta vilja att avst� fr�n det "inre imperiet", d�ribland Baltikum. Ett �r efter blodbadet i Tbilisi l�t Gorbatjov sovjetiska stridsvagnar massakrera tretton litauer utanf�r TV-tornet i Vilnius. De baltiska folkfronternas ledare f�rstod inte hur omv�rlden kunde kr�va att de skulle kompromissa med en s� benh�rd motst�ndare till baltisk sj�lvst�ndighet och en s� �vertygad kommunist som Gorbatjov.

En femte orsak var kanske det f�rakt som m�nga m�nniskor i �st visade f�r allt vad socialism hette. Den polske kulturministern f�rklarade i en artikel p� Expressens kultursida att vi i Sverige g�tt f�r l�ngt p� den socialistiska v�gen. Baltiska folkfrontsledare, ocks� socialdemokratiska s�dana, ville g�rna bygga ut f�rbindelserna med Sverige p� olika plan, men fruktade den socialistiska smitta det kunde medf�ra.

En sj�tte orsak kunde vara insikten att den "svenska modellen" knappast skulle kunna skildras som en "gyllene medelv�g" mellan kapitalism och kommunism, om kommunismen helt f�rsvann fr�n den politiska europakartan. Svensk socialdemokrati skulle inte l�ngre utg�ra en "tredje v�gens" f�rebild som man hoppades, om en politisk avgrund �ppnade sig till v�nster om socialdemokratin. En del m�nniskor skulle kanske dra sig f�r att s�ka sin hemvist i den r�relse som blev kvar n�rmast avgrunden.

En sjunde orsak till den socialdemokratiska tveh�gsenheten var kanske farh�gor f�r att uppg�relsen med kommunismen i �st skulle g�ra m�nniskor i v�st medvetna inte bara om den diktatoriska socialismens om�nsklighet utan ocks� om den demokratiska socialismens svagare sidor. �ven en �vertygad demokrat som den d�varande framtidsministern Ingvar Carlsson betonade s� sent som �r 1983 i skriften "Vad �r socialdemokrati?" att inte m�len - bara medlen - skilde socialdemokrater och kommunister. I denna skrift f�rklarade Carlsson �ven:
 

"S�v�l Sovjetunionen som l�nderna i �steuropa har genomf�rt en snabb industrialisering och har en h�g bruttonationalprodukt. Det finns �tskilligt att inv�nda mot systemet i dessa l�nder, men de bevisar oveders�gligen att kapitalismen inte har monopol p� att skapa materiellt v�lst�nd."

Alla som en l�ngre tid har �gnat sig �t journalistisk eller politisk verksamhet har v�l f�llt en del mindre kloka yttranden. Men kanske s�ger citatet ovan �nd� n�got om den godtrogenhet inf�r den reellt existerande socialismen som funnits inte bara bland de mest sympatiska socialdemokrater. L�ngt in i borgerliga led har det intill sen tid funnits en f�rest�llning om att Sovjet �nd� �r ett socialistisk samh�lle och att socialism inneb�r en str�van efter j�mlikhet, �ven om man i Sovjet och andra av den reellt existerande socialismens l�nder inte n�tt "�nda fram" p� denna v�g. I Baltikum och �steuropa har jag st�tt p� sv�righeter, n�r jag f�rs�kt f�rklara hur s�dana f�rest�llningar alls kunnat uppst� i v�st � med tanke p� all den oj�mlikhet och ineffektivitet som pr�glat dessa kommunistiska eller socialistiska samh�llen.

En �ttonde orsak till att s� m�nga socialister och andra inte st�dde den baltiska befrielsekampen under efterkrigstiden var nog att de inte trodde att kampen skulle bli framg�ngsrik. Man gjorde sitt moraliska st�llningstagande beroende av en politisk sannolikhetskalkyl. N�r det s� sm�ningom tycktes m�jligt, och till slut troligt,  att balterna faktiskt skulle lyckas frig�ra sig, vann de st�d ocks� fr�n de st�rsta skeptikerna och tidigare kritikerna.

N�r M�ndagsr�relsen till st�d f�r Baltikums frig�relse h�ll sitt 79:e och sista m�ndagsm�te p� Norrmalmstorg i Stockholm h�sten 1991 tackade moderatledaren Carl Bildt initiativtagarna � tv� moderater och tv� liberaler. N�ste talare var socialdemokraten Pierre Schori som inst�mde i tacket och tillade:"Det �r alltid roligt att f� s�llskap p� barrikaderna!" Det gick ett sus genom den m�ngtusenh�vdade publiken p� Norrmalmstorg, som visste att det i b�rjan varit om�jligt och sedan sv�rt att �verhuvudtaget f� n�gon socialdemokrat att st�lla upp p� dessa opinionsm�ten. Men ett och ett halvt �r senare hade opinionsl�get f�r�ndrats s� att Schori kanske uppriktigt trodde att han alltid st�tt ocks� p� de baltiska barrikaderna. Han var l�ngtifr�n ensam om sin omv�ndelse � aldrig har jag och andra balter haft s� m�nga politiska v�nner som efter det att v�ra heml�nder blivit sj�lvst�ndiga igen�

Samtidigt som alltf�r m�nga socialdemokrater under efterkrigstiden svek exempelvis balterna, fanns det hela tiden andra som ans�g att 1 maj-banderollen "Alla folks frihet � hela v�rldens fred" ocks� borde g�lla balterna. Bland dessa socialdemokrater som lyssnade mer till sin inre r�st �n till partiets p�bud  fanns fria f�rfattare som Alvar Alsterdal (som trots avr�danden fr�n mer nitiska partiv�nner inte tvekade att skriva ett inst�mmande f�rord till min bok "Vad h�nder i Baltikum?" �r 1993) och till Staffan Skott som i en rad b�cker skildrat s�v�l den sovjetiska verkligheten som svenska kommunisters ovana att f�lla upp paraplyer s� fort det regnade i Moskva (29).

Vad kan vi l�ra?

Diktatorer har alltid kunnat r�kna med hj�lp fr�n ber�mda f�rfattare, journalister, konstn�rer och andra som borde vetat b�ttre � och oftast �ven gjort det. Ju mer ber�mda kulturut�vare varit, desto mer aningsl�sa inf�r kommunistiskt eller fascistiskt f�rtryck har en del av dem varit. Alla har de haft ett gemensamt � i sin l�ngtan efter ett jordiskt paradis har de drivits att f�rsvara en rad diktaturregimer l�ngt efter det att de f�rvandlats till helveten f�r sina egna medborgare. N�r sanningen till slut inte g�tt att f�rneka, har de h�vdat att de inte k�nt till sanningen om f�rtrycket eller v�grat tro p� den d�rf�r att vittnesm�len kommit fr�n "fel" personer. De som p�st�tt att de "inte visste" har visst vetat, men inte velat l�tsas om att de visste, f�rr�n de insett att alla �nd� visste att de visste.

I svensk debatt har m�nga uppr�rts mer �ver antikommunismen �n �ver kommunismen, fast det borde vara lika sj�lvklart f�r varje demokrat att vara antikommunist som antinazist med tanke p� all om�nsklighet som dessa b�da v�ldsl�ror givit upphov till.

Den som vill k�mpa f�r det b�sta, b�r akta sig f�r att bli det godas fiende och det ondas bundsf�rvant. Kanske �r det s�krast att i st�llet f�r "st�rsta m�jliga lycka �t st�rsta m�jliga fleratl" kr�va "minsta m�jliga lidande f�r alla". Det har bland andra den i v�rt land alltf�r lite uppm�rksammade filosofen Karl Popper r�tt oss (30).

V�rldshistorien rymmer alldeles f�r m�nga som i Marx� och Lenins efterf�ljd l�tit h�nsynen till helheten g� f�re humaniteten gentemot den enskilde. Alltf�r m�nga har urs�ktat olika diktatorers �vergrepp n�r de velat bygga sitt nazistiska, rasistiska eller kommunistiska idealsamh�lle med att "flisor flyger, n�r man ska hugga ved". Eller med att det "inte g�r att laga omelett utan att kn�cka n�gra �gg". Den ryske demokraten Vladimir Bukovskij h�rde argumentet under ett m�te i Stockholm och svarade torrt: "De kn�ckta �ggen har jag sett, men vart tog omeletten v�gen?"

Vi beh�ver mer av den franske nobelpristagaren Albert Camus� klassiska humanism och mindre av det intellektuella svek som hans motpol och m�nga�rige f�rtalare, den likas� franske filosofen Jean-Paul Sartre, s� ofta stod f�r. Sartre symboliserade mer �n de flesta de intellektuellas �ra och skam f�r att anknyta till titeln p� en klassisk bok av amerikanen Peter Viereck. F�rm�gan att genomsk�da fascismen (och nazismen) stod f�r �ran, of�rm�gan att ta avst�nd fr�n kommunismen stod, och st�r �n idag, f�r m�nga intellektuellas skam.

Visst ska vi h�lla fast vid v�ra dr�mmar och f�rs�ka f�rverkliga dem,s� att v�rlden kan bli b�ttre. Men kampen f�r det b�sta f�r inte bli det godas fiende. Vi m�ste undvika illusionerna f�r att inte g�ng p� g�ng bli desillusionerade som m�nga blivit av utvecklingen i en rad diktaturstater � fr�n Hitler-Tyskland och Stalins Sovjetunion till Maos Kina och Castros Kuba. Efter den ideologiska berusningen kommer l�tt baksm�llan, varnade en g�ng kulturjournalisten Arne Andersson � en av dem som f�rblev frispr�kig ocks� under de m�rka �rtionden d� m�nga andra demokrater hukade sig f�r nygamla diktaturv�nner som kunde se t o m Lenin som politiskt f�red�me.

Men n�r Statens, Rasens eller Klassens intressen systematiskt satts f�re individens, har f�ljden f�rr eller senare alltid blivit ett omfattande f�rtryck. Det som b�rjat som �vergrepp mot enskilda m�nniskor har slutat som hot mot hela m�nskligheten.

I ett nazistiskt koncentrationsl�ger kunde man l�sa en dikt, som skrivits av en helt vanlig, ihj�lgasad tysk. En av dem i vilkens intresse Hitler ans�g sig ha uppr�ttat l�gren. S� blev det inte:
 

"N�r de kom och tog judarna
sa jag ingenting.
N�r de kom och tog kommunisterna
Sa jag ingenting.
N�r de kom och tog katolikerna
Sa jag ingenting.
N�r de kom och tog mig
Fanns det ingen kvar
Som kunde s�ga n�gonting".

Alla l�gersystem har f�tt sina f�rsvarare utanf�r l�gerportarna. Men n�r Historien och dess Mening tas till int�kt f�r att f�rsvara omfattande f�rtryck, m�ste den falska messianismen avsl�jas. Den riktige Messias valde ju att offra sig sj�lv i st�llet f�r att offra andra.

Vad vi i l�nder som Sverige kan l�ra oss av kommunismens och nazismens brott mot m�nskligheten ibland annat Baltikum �r framf�r allt att aldrig f�rsvara n�got form av f�rtryck.
Den ryske demokraten Vladimir Bukovskij sade en g�ng att det viktiga inte �r att veta i vilken ideologis namn man br�nner m�nniskor i krematorieugnarna eller s�nder dem till l�gren i Kolyma. Att tvista om vilken av dessa regimer som var v�rst �r enligt honom som att f�ra en gastronomisk diskussion med kannibaler.

N�r baltiska demokrater i slutet av �ttiotalet samlades f�r att �ppet f�rd�ma den nazi-kommunistiska pakt som betydde b�rjan till slutet f�r deras l�nders sj�lvst�ndighet och deras egen frihet, betonade de ofta att f�r den f�rtryckte kvittar det lika vilken partibok f�rtryckaren har. Men medan nazisternas brott mot m�nskligheten f�rd�ms av n�stan alla har n�stan inga kommunistiska b�dlar st�llts inf�r r�tta. Att ta avst�nd fr�n nazismen men inte fr�n kommunismen var enligt dem som att vara r�ttf�rdig bara till h�lften.

Men s� djup har den historiska okunskapen blivit i v�rt historiel�sa land att allt fler ungdomar vet allt mindre om kommunismen � och tills f�r n�got �r sedan ocks� om nazismen. Skolungdomar kan kanske urs�ktas med att de flesta saknar egna minnen av kommunismens om�nsklighet och ineffektivitet. Dagens gymnasister gick p� grundskolans l�gstadium n�r Berlinmuren f�ll och n�r Baltikum blev fritt igen. Men hur effektiv �r skolundervisningen i historia om unga m�nniskor i v�rt land �ter b�rjar hylla Hitler eller Lenin och i en del fall ocks� Stalin? �r det inte h�g tid f�r en lika intensiv upplysningskampanj om kommunismens brott mot m�nskligheten som den f�red�mliga statliga kampanjen om F�rintelsen? (31)

Att s� m�nga ungdomar kunnat se kommunismen som en ideologi bland andra f�ranleder inget �verbetyg �t svensk skolundervisning. Och vilket betyg ska man som demokrat ge senare �rs journalistutbildning n�r ungef�r var fj�rde svensk journalist sade sig st�dja kommunistpartiet h�r hemma samma �r som kommunismen f�ll ihop i �steuropa, 1989?

Men statsmakt, politiska partier och organisationer kan inte g�ra allt. Vi har alla ett personligt ansvar att upplysa ungdomen om de ideologiska gissel som hems�kt v�r v�rldsdel under 1900-talet � kommunismen och nazismen.

N�r estniska demokrater samlades i augusti 1987 i en park mitt i huvudstaden Tallinn f�r att kr�va att den nazi-kommunistiska paktens hemliga till�ggsprotokoll �ntligen publicerades, citerade de n�gra rader av den estniske diktaren August Sang:
 

"I v�rlden f�r�ndras inget, om inte vi �ndrar n�got. Du m�ste g�ra allt du f�rm�r, �ven om du inte f�rm�r mycket".

Orden p�minner om ett klassiskt svar fr�n en medeltida judisk rabbin som fick fr�gan fr�n en f�rsiktig trosfr�nde varf�r just han m�ste g�ra n�got �t v�rldens or�ttvisor:
 

"Om inte du g�r n�got, vem ska d� g�ra n�got?
 Om du inte g�r n�got nu, n�r ska du d� g�ra det?"

Minns ocks� den engelske filosofen Edmund Burke�s ord:
 

"Det enda som beh�vs f�r att ondskan ska segra �r att goda m�nniskor inget g�r!"

I det bristande civilkuragets Sverige kanske jag avslutningsvis f�r p�minna ocks� om n�gra kloka ord av den svenske f�rfattaren Olle Hedberg i romanen "Bek�nna f�rg" (1947):
 

"F�r alla tyranner finns en urs�kt. Det �r inte deras fel att omgivningen �r feg!"

(1) De flesta sifferuppgifter om Estland i detta avsnitt bygger p� �versikten "Estonian researchers� data about actual human losses in Estonia from 1940 to 1956", sammanst�lld av Toomas Hiio vid Estlands presidentkansli, ansvarig f�r kommissionen som unders�ker nazistiska och kommunistiska krigsf�rbrytelser i andra v�rldskrigets Estland. Han n�s via epost [email protected]. [tillbaka]

(2) K�llor: f�r Estland Toomas Hiio vid president�mbetet i Tallinn, sekreterare f�r den internationella kommissionen som utreder brott mot m�nskligheten i andra v�rldskrigets Estland, f�r Lettland Kaspars Ozolins vid Lettlands ambassad i Sverige samt f�r Litauen Dalia Kuodyte vid Genocidcentret i Vilnius. En annan noggrann forskare, Aigi Rahi vid Tartu-universitetet, knuten till den i juni 1993 utn�mnda inhemska Kommissionen f�r utredning av brott mot m�nskligheten i andra v�rldskrigets Estland, ger f�ljande siffror som f�rekommit i senare �rs officiella �versikter � Estland 9 156, Lettland 17 171 och Litauen 15 851. Det ger sammanlagt 42 178 deportationsoffer fr�n hela Baltikum under denna baltiska �desnatt. [tillbaka]

(3) Utvecklingen i Baltikum f�re och efter det kommunistiska makt�vertagandet kan j�mf�ras med det politiska f�rtrycket i Tsarryssland resp Sovjetryssland. Enligt St�phane Courtois i "Kommunismens svarta bok" (DN-f�rlaget 1999) d�mdes mellan �ren 1825 till 1917 sammanlagt 6 360 personer till d�den f�r sina politiska �sikter eller handlingar och 3 932 av dem avr�ttades. Denna siffra �vertr�ffades av bolsjevikerna (=Lenins kommunister) redan i mars 1918, allts� efter bara fyra m�naders maktut�vning. P� tsarens tid fick dessutom politiska f�ngar ta med sig sin familj till f�rvisningsorten, l�sa och skriva i stort sett vad de ville och leva som n�stan fria m�n, medan kommunisternas f�ngar sp�rrades in i f�ngelser och l�ger och tvingades arbeta eller sv�lta ihj�l sig. [tillbaka]

(4) Andres K�ng,  "En dr�m om frihet. Om passivt motst�nd i dagens Baltikum" (Libris, �rebro 1978), s.11  [tillbaka]

(5) Den lettiske historikern Agnis Balodis "Lettlands och det lettiska folkets historia" (Lettiska Nationella Fonden, Sthlm 1990),  s.359. [tillbaka]

(6) F�re det kommunistiska makt�vertagandet levde ungef�r 4 500 judar i Estland. Omkring 500 deporterades av de ryska kommunisterna och ca 3 000 evakuerades �sterut n�r de tyska trupperna gick till anfall. Av de 1 000 estniska judar som blev kvar i Estland d�dades enligt den tyske bef�lhavaren f�r specialkommando 1 a, Walter Stahlecker, d�dades 963 estniska judar. De estniska judarnas "grand old lady", Evgenia Gurin-Loov, angav i sin bok, "Eesti juutide katastroof 1941. Holocaust of Estonian Jews 1941" (Tallinn 1994) antalet d�dade till 929. Dessutom f�rintades omkring 5 000 centraleuropeiska samt omkring 2 000 litauiska judar som av de tyska nazisterna f�rts till estniska l�ger. [tillbaka]

(7) Siffrorna h�mtade fr�n den lettiska historikerkommissions rapport inf�r den 16 mars 1999 � den dag d� kommissionen vill hedra minnet av alla lettl�ndare som drabbats av andra v�rldskrigets ockupationer. Kommissionens kontaktman �r fil.dr Armands Gutmanis som kan n�s via telefon +371 378 546; motsvarande kontaktperson i Litauen, Julius Smulkstys,  kan kanske n�s via president�mbetets hemsida http://www.president.lt. I den lettl�ndska kommissionen ing�r bl a den sverige-lettiske historikern Karlis Kangeris. [tillbaka]

(8) Siffrorna skiljer sig n�got mellan olika k�llor. En �versikt i den estniska tidskriften "Luup" (Luppen) den 22 mars 1999 angav f�ljande siffror: Estland 20 480, Lettland 41 708 och Litauen 28 656. Den estniske forskaren Aigi Rahi angav, i epost till mig den 31 mars 1999, siffrorna 20 702, 42 322 resp 29 180. Den estniske historikern Evald Laasi angav f�r tio �r sedan siffran f�r Estland till 20 498. Kaspars Ozolins fr�n Lettlands ambassad i Stockholm angav i epost till mig den 25 mars 1999 siffran f�r Lettland till 40 374. Skillnaden mellan exempelvis Luup och Ozolins kan bero p� att Ozolins bara anger siffran f�r dem som deporterades under den f�rsta natten, medan "Luup" r�knar in ocks� dem som kommunisterna lyckades hitta under de fyra f�ljande n�tterna. F�r Litauens del har jag funnit forskaren Dalia Kuodyte vid Genocidcentret i Vilnius b�st uppdaterad och d�rf�r anv�nt hennes uppgift till mig fr�n den 25 mars 1999.  I sj�lva verket b�r alla n�mnda siffror ses som storleksordningar, eftersom det finns otaliga felm�jligheter i arkivmaterialet. [tillbaka]

(9) En engelsk sammanfattning av Rahis avhandling om 1949 �rs massdeportation fr�n landskapet kring universitetsstaden Tartu finns p� http://www.history.ee/Elraa.htm eller http://www.history.ee/ajak.htm. [tillbaka]

(10) Siffrorna l�mnade av Kaspars Ozolins vid Lettlands ambassad i Stockholm till mig i mars 1999. [tillbaka]

(11) Se "Repressioonide all kannatas pool Eesti elanikkonnast" (H�lften av Estlands befolkning drabbades av �vergreppen), sifferm�ssiga sammanfattningar gjorda av de drabbades organisation "Memento" i tidningen "Rahva H��l" 19.10, 20.10 och 22.10.1991 samt den �nnu opublicerade artikeln "Bev�lkerungsver�nderungen in Estland 1940-46" av Vello Salo,  ordf�rande i den 1993 sammankallade statliga kommissionen f�r granskning av ockupationsmakternas repressionspolitik. [tillbaka]

(12) Se kapitlet "Vi vill inte bli en minoritet i v�rt eget land!", s.26-33 i Andres K�ng, "Estland vaknar", (Sellin & Blomquist, 2:a upplagan, G�teborg 1990) [tillbaka]

(13) Se K�ng 1990; s.75  [tillbaka]

(14) Se Balodis 1990; s.359  [tillbaka]

(15) Hela den sovjetiska religionslagen och pastorsstadgan finns �tergiven i Andres K�ng, "Fallet Engstr�m-Sareld" (Libris, �rebro 1977). [tillbaka]

(16) Hela dokumentet finns �tergivet i Andres K�ng, "Baltikum lever!" (Timbro, Lund 1984), s.129-136. [tillbaka]

(17) Se �lo Ignats skrift "Fosforitbrytningen i Estland", (MH Publishing, G�teborg 1988). Ignats var ordf�rande f�r �steuropeiska solidaritetskommitt�n samt �r numera chefredakt�r f�r Estniska Dagbladet och aktiv inom bl a V�nskapsf�rbundet Sverige-Estland. [tillbaka]

(18) Balodis 1990:s.361 [tillbaka]

(19) Balodis 1990:s.362 f.  [tillbaka]

(20) Baltic Appeal to the United Nations (=BATUN)  Baltic Chronology, april 1996, s.1 [tillbaka]

(21) Om det n�gonsin funnits baltiska nazistpartier skulle samma resonemang givetvis g�llt balter som beg�tt brott mot m�nskligheten i nazismens namn. N�gra s�dana partier har dock aldrig funnits och kommer f�rhoppningsvis aldrig att finnas � till skillnad fr�n i exempelvis Ryssland. I samtliga tre baltiska l�nder har man unders�kt om det fortfarande finns nazistiska krigsf�rbrytare i livet och inte funnit s�dana i Estland eller Lettland. I Litauen har det p�g�tt en fler�rig strid om huruvida Aleksandras Lileikis, under den nazistiska ockupationen s�kerhetschef i Vilnius-distriktet, skulle utl�mnas fr�n USA f�r att st�llas inf�r r�tta i Litauen anklagad f�r delaktighet i F�rintelsen av Litauens judar. Sedan Lileikis fr�ntagits sitt amerikanska medborgarskap �terv�nde han till Litauen i juni 1996, men r�tteg�ngen har uppskjutits flera g�nger av h�lsosk�l och f�r att domstolen velat kontrollera vittnesm�let fr�n en amerikansk judinna om att Lileikis under kriget r�ddat henne undan arrestering och avr�ttning. Judiska organisationer i USA och ett stort antal israeliska parlamentsledam�ter har protesterat mot de litauiska myndigheternas ovilja och senf�rdighet med att st�lla den numera 91-�rige Lileikis inf�r r�tta. Den 26 oktober 1998 besl�t Litauens �klagar�mbete att ocks� �tala en av Lileikis� underordnade, den d� 90-�rige Kazys Gimzauskas, f�r dennes medverkan vid arresteringen av en rad personer, d�ribland m�nga judar, under den tyska tiden. Litauens president Valdas Adamkas markerade sin � och det officiella Litauens -inst�llning genom att den 17 september 1998 utdela det litauiska Livr�ddarkorset till 31 litauer som r�ddat judar under den nazistiska ockupationen; av dessa 31 hade 21 redan avlidit.Den 17 november 1998 besl�t en internationell kommission, utn�mnd av presidenten, att tills�tta tv� underkommissioner som ska utreda de brott som beg�tts mot m�nskligheten i Litauen som en f�ljd av 1939 �rs nazi-kommunistiska pakt.; bland medlemmarna m�rks f�retr�dare f�r American Jewish Committee, flera litauiska institutioner, ryska och brittiska historiker. Kommissionens ordf�rande, den (litauisk-judiske) parlamentarikern Emanuelis Zingeris f�rklarade: "Denna kommission �r en allvarlig signal till hela v�rlden om hur moget v�rt samh�lle �r och hur beslutna vi �r att skapa ett �pept samh�lle i Litauen". (BATUN,  Baltic Chronology, November 1998, s.6). [tillbaka]

(22) Se ocks� Per Ahlmarks lysande uppg�relser i bokform under senare �r, "V�nstern och tyranniet. Det galna kvartsseklet" (Timbro, Ystad 1994) och "Det �ppna s�ret. Om massmord och medl�peri" (Timbro, G�teborg 1997, exempelvis kapitlet "Vems skuld �r st�rst?". D�r fr�gar Ahlmark i avsnittet "Piskan och pennan"  vem som i moralisk mening �r mest skyldig � l�gervakten i en totalit�r stat eller journalister, f�rfattare med flera som i fria l�nder f�rnekar eller f�rsvarar honom,  fast de borde veta b�ttre och oftast g�r det. Den som inte klarar av skuldresonemanget kan i st�llet fr�ga sig vem som har st�rst f�ruts�ttningar att l�ra av historien samt s�ka och skildra sanningen i v�r egen tid och d�rigenom st�rst ansvar f�r m�nsklighetens utveckling. [tillbaka]

(23) Per Ahlmark presenterar i "Det �ppna s�ret" Rummel och dennes fr�msta verk: "Lethal Politics: Soviet Genocide and Mass Murder since 1917" (1990), "China�s Bloody Century: Genocide and Mass Murder since 1900" (1991), "Democide: Nazi Genocide and Mass Murder" (1992), "Death by Government" (1994) och "Statistics of Genocide: Estimates, Sources and Calculations on 20th Century Genocide and Mass Murder" (1997). Enligt Rummel har f�ljande fyra regimer m�rdat flest m�nniskor: Sovjetunionen 62 miljoner, Kommunist-Kina 35 miljoner, Nazi-Tyskland 21 miljoner och Nationalist-Kina 10 miljoner. Om man tar h�nsyn till antalet �r vid makten och antalet inv�nare i det egna landet �r den kommunistiska Pol-Pot-regimen i Kambodja v�rst, eftersom den under sina knappt fyra �r vid makten d�dade ett par miljoner m�nniskor � drygt 8 procent av befolkningen varje r� vid makten.  Listan �ver 1900-talets st�rsta massm�rdare rymmer inga st�rre �verraskningar f�r historiskt kunniga och politiskt medvetna m�nniskor: Stalin drygt 42 miljoner m�nniskor, Mao Tse-tung drygt 37 miljoner, Hitler ca 21 miljoner, Chiang Kai-shek (i NationalistKina)  och Lenin ca 4 miljoner m�nniskor var (se Ahlmark a.a. s.43 f). [tillbaka]

(24) En utf�rligare genomg�ng finns i min skrift "Vpk i r�tt kraftf�lt?", Timbros skriftserie Fakta & citat, januari 1990 samt i min debattbok "Vindens barn � om medl�peri f�rr och nu" (Timbro, Lund 1983) d�r jag f�rs�ker visa hur en rad ber�mda f�rfattare, journalister med flera fascinerats av s�v�l fascistiska som kommunistiska diktatorer f�rr och nu. I sin l�ngtan efter ett jordiskt paradis, och efter erk�nsla �t sig sj�lva, har de drivits att f�rsvar g�rdagens (p�st�dda) frihetsk�mpar l�ngt efter det att dessa blivit dagens f�rtryckare. Se ocks� Anders Johnson/ K��rik, Andres (red) "Husbondens r�st. En kritisk granskning av den svenska kommunismen" (Akademilitteratur, Sthlm 1981) och Staffan Skott, "Liken i garderoben" (Tiden, 1991). [tillbaka]

(25) Citat och faktauppgifter  i detta avsnitt har i huvudak h�mtats fr�n Bertil H�ggman/ Jon Skard, "S� arbetar kommunistpartierna" (Sthlm 1979) och St�phane Courtois mfl "Kommunismens svarta bok" (DN:s f�rlag 1999) [tillbaka]

(26) David Shub�s Lenin-biografi, s.310 i 1947 �rs svenska utg�va. [tillbaka]

(27) Per Ahlmarks tidigare n�mnda b�cker inneh�ller en rad exempel p� hur s�llskapet varit viktigare �n sanningen f�r opportunistiska opinionsbildare i v�rt land; en del av exemplen �r n�rmast komiska om man f�r skriva s� fast det handlar om annars ofta f�rnuftiga m�nniskor som haft tragiskt fel om moraliskt f�red�mliga opinionsbildare som Ahlmark sj�lv och hans l�rofader Herbert Tingsten, en av de st�rsta i detta sekels svenska samh�llsdebatt. Se �ven Tingstens klassiska verk som "Demokratins seger och kris" (1933),  "Den nationella diktaturen" (1936; �terutgiven 1992 med titeln "Nazismens och fascismens id�er" samt den av Ahlmark utgivna Tingsten-antologin "Tyranniet beg�r f�rtroende" (1992) och Ahlmarks egen bok "V�nstern och tyranniet" (pocketupplagan 1994). [tillbaka]

(28) Se Andres K�ng, "Raoul Wallenberg. Ig�r, idag" (Timbro, S�dert�lje1985), s. 80. [tillbaka]

(29) Se b�cker som " Liken i garderoben" (1991) om V�nsterpartiet kommunisterna samt "Sovjet fr�n b�rjan till slutet" (1992), "Slutet p� den sovjetiska parentesen. Tio �r som skakade v�rlden" (1995) och "Aldrig mer" (1999). [tillbaka]

(30)  Se Karl Popper, "Det �ppna samh�llet och dess fiender", Akademilitteratur, Sthlm 1980 resp 1981. Tv� delar. [tillbaka]

(31) I mars 1999 bildades en Stiftelse f�r upplysning om kommunismens brott mot m�nskligheten av bland andra Anita Klum, tidigare generalsekreterare f�r svenska sektionen av Amnesty International, H�kan Holmberg, vice ordf�rande i Svenska kommitt�n mot antisemitism, f�rfattaren och socialdemokraten Staffan Skott samt vice ordf�randen i N�ringslivets Fond Tommy Adamsson; ordf�rande blev Peeter Luksep, �ven ordf�rande i Sverigeesternas f�rbund, och f�rfattaren till denna skrift blev ytterligare en av styrelseledam�terna. Stiftelsen ska med st�d fr�n enskilda medborgare och organisationer f�rs�ka p�minna framf�r allt ungdomar om kommunismens brott mot m�nskligheten. [tillbaka]